Konspirationsteorier om SVT:s "Första dejten"

Erika Petersson twittrar under alias @kassadrottning, är krönikör, butiksmedarbetare och serietecknare. Hon har tittat på SVTs dejtingprogram Första dejten, och njuter av cringe men anar någon slags... konspiration?

 Den "riktiga" personalen på den "riktiga" restaurangen...  Foto: SVT

Den "riktiga" personalen på den "riktiga" restaurangen...

Foto: SVT

Sedan slutet av oktober har Första dejten på SVT varit ett bra, och delvis dåligt, tidsfördriv. Konceptet att få följa med på två personers första dejt är pirrigt och äcklande på samma gång. Grundidén är att människor ska paras ihop med varandra för att träffas på en blinddate i restaurangliknande miljö. De tar en drink, äter trerätters – och SVT filmar allting.

 

Cringe är det vackraste ett underhållningsprogram kan ge oss. Och cringe kan Första dejten ge.

Produktionen lägger oförklarligt mycket tid och energi på att understryka att de verkligen befinner sig på en riktig restaurang, vilket får en att tveka på om det verkligen är en riktig restaurang. Samtliga avsnitt börjar på ett sätt som ur ett tittarperspektiv är svårt att förstå syftet med: nämligen att någon av personalen på restaurangen ”kommer till jobbet”. Personen kliver hypertaggad innanför dörrarna och säger typ såhär: ”HEJ ALLA MINA FINA KOLLEGOR PÅ DEN RIKTIGA RESTAURANGEN SOM FINNS!”, vilket väcker en misstanke om att de inte alls är kollegor. Det påminner om sitcomscener där det råkat ske något som en person försöker dölja med ett överdrivet kroppsspråk och nervösa repliker. ”Kockarna” och ”servitörerna” levererar repliker som ingen som jobbar på restaurang nånsin skulle använda i verkliga livet, till exempel ”OJ VA KUL DET ÄR ATT JOBBA PÅ EN RESTAURANG!”. Overkligt.

En kille glömmer bort att han är från Stockholm. Ett misstag man kan relatera till.

Den extrema besattheten av att bekräfta att det är en riktig restaurang behöver redaktionen släppa – med det borträknat så har det här programmet faktiskt något. Jag som tittare skiter i om dejten så är i ett jävla skjul bredvid ett cykelställ i Borås, jag kommer ändå vilja kolla på människor som paras ihop och har en första dejt. Den enda effekt jag eftersöker i mitt tv-tittande är viljan att vrida mig i soffan som en katt som försöker ta sig ur sin egen päls. Det är så jävla gött att må dåligt framför TV:n. Jag vill rysa av socialt obehag. Cringe är det vackraste ett underhållningsprogram kan ge oss. Och cringe kan Första dejten ge.

 Foto: SVT

Foto: SVT

När vi har genomlidit klippet där alla som inte jobbar på en riktig restaurang låtsas jobba på en riktig restaurang kommer vi till själva huvudmomentet. Dejterna. I dörren hälsas den först ankommande dejtpersonen välkommen av Sveriges svar på Mr Bean i senapsgul kostym och med ett olustigt sätt att hälsa på. Mr Bean leder sedan dejtpersonen till baren. En bar totalt skapad i fantasin. Den finns inte. Vad som händer sen är inte heller verklighetstroget: att bartendern har tid att stå och samtala med alla som sätter sig. ”Jaha, hur länge har du varit singel?”. I vanliga fall på en bar måste man förbereda sitt starkaste Ronja Rövardotter-vårskrik för att ens få chans att vara med i den spännande utlottningen om att kanske en gång i livet få beställa en liten öl.

 

Denna fixering vid restaurangkonceptet blir konstigare och konstigare ju längre in i programmet vi kommer. Den andra dejtpersonen dyker upp och de tar varsin jättefin drink medan de för sitt livs mest stolpiga och nervösa samtal med varandra. Det är jobbigare stämning än i ett omklädningsrum. En kille glömmer bort att han är från Stockholm. Ett misstag man kan relatera till. Sen blir de visade till ett bord där de får äta något som ser ut som plast och sten. Maten på tallrikarna verkar ha varit med om något fruktansvärt. Den enda som vågar visa för tittarna att maten inte är mat utan lego, är en kille i första avsnittet som går och spottar ut en bit ”kött” i papperskorgen på toan. Det tycker jag var bra gjort av honom men också helt sjukt. Bra tv.

 

Lite som att sälja sin själ till djävulen men man slipper helvetet och kan sträcka ut sig obehindrat i sängen varje morgon.

I näst sista avsnittet träffas två killar varav den ena jobbar som ”Beauty Consult" (ett påhittat jobb) och den andra får komplex av den informationen, blir nervös och startar ett korsförhör om vilken hudkräm han ska köpa. Det är jobbigt att se. Det är den värsta sortens konversation för båda personerna, där den ena frågar ut den andra om peeling. Ingen vill prata om hudvård. Men båda är för nervösa för att inte prata om hudvård. Fyfan. Cringe. Jag vrider mig som katten som vill ur sin päls där i soffan.

 

De korta presentationssekvenserna när två nya personer ska dejta är fantastiska höjdpunkter att vara tacksam för, och särskilt tacksam är jag över att alla verkar få skriva sin presentationstext själva. De flesta säger att de gillar att laga mat, eller något i den stilen. Men vissa sticker ut. Detta är numera min favoritmänniska, inte bara i programmet, utan i världen:

monir.jpg

Vad menar han? Ingen vet. Vem är Monir? Vad är hans grej? Det förstår ingen. Han är så gymmig! Ser ut att ha ett helt rum packat med bara ”Better Bodies”-hoodies i lägenheten. Obehaglig människa. Men rolig.

 

Det är faktiskt jättetråkigt att se rika personer dejta.

En viktig fråga att ställa är dock denna: vad är grejen med att två personer som är med i det här programmet också är med i årets upplaga av Ensam mamma söker? Hur många partners ska ni leta efter i TV egentligen?! Det gör mig också förvirrad över när de olika programmen har spelats in? Min nya stora konspirationsteori är att alla tv-produktioner kastar olika singel-linslusar mellan varandra som bollen i en pingismatch. De är dömda till att vara singlar förevigt men de får obegränsat med pengar. Lite som att sälja sin själ till djävulen men man slipper helvetet och kan sträcka ut sig obehindrat i sängen varje morgon.

 

En annan del av programmet som är kämpigt för min hjärna att förstå är de konstiga korta sekvenser där personalen filmas. De står och pekar och viskar uppmuntrande saker till varandra under dejterna: ”jag tror hon där tycker han är snygg!” eller ”vilken bra dejt de verkar ha!”. Detta alltså när de inte är upptagna med att servera grus och blad till gästerna. Det är så krystat att det känns brottsligt.

 Foto: SVT

Foto: SVT

Avsnitt 5 har ett svagt ögonblick där två minderåriga människor som dejtar diskuterar att de ”har mål” vilket jag inte kan relatera till, och plötsligt vill jag snabbt och gärna stänga av. De här två smurfarna ”kämpar hårt” och ”vet vad de vill ha” båda två. Det bara osar pengar och blogg och framgång hit och dit och det ger mig panik! Får mig att tvivla på allting, och framförallt programmet. Varför vill de här två träffas i en sjaskig studio på SVT när de kan hinka i sig mojito på Madeiras högsta takvåning? Vad ligger bakom det här sinnessjuka? Nu vill jag bara att ensamstående mammor från Brömsebro ska få vara med. Det är faktiskt jättetråkigt att se rika personer dejta.

 
 Foto: SVT

Foto: SVT

En highlight däremot är när två jättehärliga män träffar varandra för första gången, tittar varandra i ögonen medan båda berättar, nästan i mun på varandra, att de är uppväxta i Göteborg, och att de båda är skådespelare. De inser också, precis som vi tittare, att de har samma klädsmak. De älskar den obekymrade kombinationen av rött och svart. De är identiska. Här funderar båda på om de är syskon och men om det kanske är värt det och om de ska fortsätta dejten ändå. Bra TV!

Skål!

PLUS:

+ Underhållande cringe!

MINUS:

- Det är tydligt att de flesta förs ihop eftersom de har minst en grej gemensamt, men de gamla människorna som är med verkar endast föras ihop för att de är änklingar och det gör mig snorigt ledsen.

- Gaytjejerna lyser med sin frånvaro.

 

Nöje, LivsstilErika Petersson