Personifierad skam i "Fröken Julie"

RECENSION

"FRÖKEN JULIE"

MALMÖ STADSTEATER

LoveStorys Linnéa Franz har sett Malmö Stadsteaters uppsättning av Fröken Julie som spelas på scenen Hipp fram till den 3 april, under regi av Moqi Simon Trolin.

 Foto: Emmalisa Pauly

Foto: Emmalisa Pauly

När jag går dit tvivlar jag: Visst är pjäsen ett mästerverk– men vad har inte redan sagts om Fröken Julie? Vad har inte skrivits, vad har inte känts? Hur ska jag kunna skriva om den, och hur ska de kunna spela den? Men när jag lämnar teatern känner jag att den aldrig gjorts så här förut, att mina känslor personifierats och spelats upp framför mig och jag blev tvingad att se mig själv utifrån.

August Strindbergs Fröken Julie hade urpremiär 1889. Det är en av svensk litteraturhistorias starkaste skildringar av kön och klass, om maktbalansen och obalansen i det. Hela teatern utspelar sig i ett kök och är framförallt en dialog mellan Julie och hennes pappas betjänt Jean. Den ständiga frågan som hänger över dem handlar om vem som egentligen har makten och kontrollen i deras relation; är det klass eller kön som har mest inflytande?

Jag ser min skam stå och skrika framför mig på scenen.

Dialogen i sig, skriven av Strindberg, är fantastisk, det är sedan gammalt, men Karin Lithman (Julie) och Fredrik Gunnarsson (Jean) sätter den i brand. Skådespelet är på högsta nivå och när Fredrik skriker så spottet sprutar mot Karin: “Och en hora är en hora!” vänder det sig i magen på mig. Det så tydligt utagerande och hejdlösa kvinnohatet må idag vara mer förklätt och ifrågasatt, men i gengäld är det listigt förankrat i en inre röst, en ångest som ibland låter exakt som Fredriks raseri. Jag ser min skam stå och skrika framför mig på scenen. Julie ligger på köksbänken och gråter, säger att hon inte orkar dö, men orkar inte heller leva, ser ingen utväg. Mitt tonårs jag har aldrig känt sig mer förstådd: att vara ung är att göra beslut man sedan ångrar. Man förtrollas av uppmärksamhet, bekräftelse, men skammen kryper på, ångesten tar över. Och man blir galen, nej, låt mig använda Strindbergs favoritbeskrivning av kvinnan: hysterisk. Sympatin faller ändå till hennes fördel; det är med Julie jag identifierar mig, och inte rösten som förtrycker. Jag känner: Ja, Julie, vi må vara galna, men plötsligt är det så tydligt – det är inte vårt fel.

 

 Foto: Emmalisa Pauly

Foto: Emmalisa Pauly

Om då inte skådespelet räcker, är scenografin av Ida Marie Ellekilde nästa nivå av metaforisk. När Julie och Jean dansat iväg tillsammans och scenen släckts ner väntar man lugnt på nästa morgon, men möts obevekligt av krisen och den fysiska ångest Julie känner. Lampan tänds på Karin. Känslokall står hon och stirrar rakt in i ens själ, samtidigt faller hundra tomma ölburkar från taket och landar framför henne på golvet med en öronbedövande skräll. Syrénbuketter står utplacerade under diskbänkarna. Mitt hjärta dunkar hårt. Senare när Jean hugger huvudet av Julies älskade fågel, och blod sprutar kring scenen vänder sig magen på en igen, jag mår fysiskt illa och det är befriande att höra Karin vråla vända sitt självhat utåt. Hon gör det åt mig.

Aldrig förr har jag känt så självklart att det bara är att sparka skammen i magen. Känslan som paralyserar står precis framför mig, han heter Jean och i en sekund känns det så simpelt, man kan faktiskt bara säga “fuck you” och lämna teatern.

 Foto: Emmalisa Pauly

Foto: Emmalisa Pauly

KulturLinnéa Franz