Befriande film som inte vet vad den vill säga

RECENSION (FILM)

"THELMA"

JOACHIM TRIER 

Vi lever i en tid då även de minsta sakerna förväntas ha en djupare mening. Inom feminismen har kravet på varje enskild handlings syfte eller poäng diskuterats: För det verkligen kampen framåt att ägna sig åt hudvård? Är det en feministisk handling att sminka sig? Spelar det ens någon roll? Även konstnärliga verk har utsatts för liknande skärskådning. Ingen har väl glömt när Håkan Hellström i somras kritiserades för att inte ha omarbetat ”Kom igen Lena” eller ”Ramlar” till en flyktingpolitisk kampsång. Smink är inte längre bara smink, en göteborgsromantisk kärlekslåt är inte längre bara en göteborgsromantisk kärlekslåt. Huruvida konst behöver ha ett uppbyggligt budskap, eller något överhuvudtaget, kan vi lämna därhän. Men det är i de banorna tankarna hamnar efter att ha sett Thelma (2017, Joachim Trier), åtminstone för mig.

 Foto: Triart film

Foto: Triart film

Landskapen de rör sig i ser ofta ut att vara klippta från en reklamfilm för norsk turistnäring

En ung kvinna, Thelma, lämnar ett djupt troende och beskyddande hem bakom sig, för att studera i Oslo. Väl där kommer hon i kontakt med allt det hennes föräldrar skyddat henne ifrån. Alkohol, fester — sådant som i allmänhet förknippas med ungdomen. Allt detta introduceras för henne av Anja, även hon en ung student. Förutom en väg till tidigare förbjudna områden utgör Anja också Thelmas kärleksintresse. Romansen skildras till en början på ett vackert och subtilt sätt. Blickar, leenden och en sällsynt personkemi. Men plötsligt börjar Thelma uppleva anfall som liknar epilepsi. I samband med dessa sker också underliga, övernaturliga fenomen. Drömska scener och (något övertydliga) bibelreferenser upptar stora delar av filmen.

 Foto: Triart film

Foto: Triart film

De ovannämnda anfallen är förknippade med Anja. Utlösta av, om inte hennes närvaro, så av attraktionen och känslorna Thelma känner för henne. Det är på den punkten filmen brister. Thelma har svårt att acceptera sin sexualitet, och gör försök att stöta den ifrån sig. Bland annat träffar hon en kille, men framförallt ber hon. Att ställa religion i konflikt med normbrytande sexualitet är inte direkt ett nytt och spännande grepp. Med detta inte sagt att den problematiken inte existerar 2017: själva konflikten känns bara utagerad och behandlad ungefär lika många gånger som boy meets girl.

När hemligheter om Thelmas farmor sedan avslöjas (genetik är inte det enda hon har gemensamt med vår huvudkaraktär) tappar filmen sin sista gnutta fokus. Addera till detta en störig ateistkille som ifrågasätter Thelmas tro. Resultatet är förvirring. Filmen vet inte om den vill skildra den lesbiska kärleken, kvinnlig frigörelse, eller personlig tro (en tolkning regissören själv säger sig uppskatta i en DN-intervju). Det är synd, för här finns alla råmaterial för någonting fantastiskt. Skådespelarinsatserna är utmärkta, och landskapen de rör sig i ser ofta ut att vara klippta från en reklamfilm för norsk turistnäring.

Det blir aldrig mer än bra. Den förlorar sig i en vilja att skildra allting samtidigt. Men kanske gör det varken till eller från för filmupplevelsen. Kanske är det befriande att se att en film som inte vet exakt vad den vill säga i en tid då varje sekund av vår fritid innebär ett politisk ställningstagande.

 

Kultur, NöjeAxel Östman