Långläsning: Klimatkrisens fiender gör ord till handling i Europas svarta hål

Klimataktionen Ende Gelände. Foto: Line Skov 

Klimataktionen Ende Gelände.

Foto: Line Skov 

Klimataktivisten Claudia Fry skriver om sin första erfarenhet av en klimataktion, samtalar med forskare på ämnet, och ger en dokumentation inifrån kärnan av eldsjälar som kämpar för att rädda världen i dess eskalerande förfall.

Det är lördag och klockan är 07.00. Den svettiga gympasalen är fylld av ett hundratal nyvakna aktivister som snart ska ge sig iväg på dagens informationsmöten och aktionsträningar. Gympasalen är en av flera anläggningar som organisatörerna för Ende Gelände har hyrt för att husera alla de tusentals aktivister som tagit sig till Bonn, Tyskland över helgen. Tillsammans ska vi delta i en av världens största aktioner av civil olydnad mot fossila bränslen.

“Har du varit på Ende Gelände förut?”, frågar någon mig. “Nej”, säger jag och erkänner att detta är min första riktiga klimataktion.

“Oj, det är ett stort kliv!”, säger personen och jag försöker läsa av om kommentaren klingar av en gnutta oro. Det gör den kanske inte, men i mitt redan nervösa tillstånd ger den upphov till en rad ifrågasättande tankar.

Har jag, i ett försök av att vara med och hindra en framtid av förhöjda vattennivåer och dränkta civilisationer, hällt vatten över mitt eget huvud?

 

Ett svart hål

Jag undrar om jag kommer kunna stå för det som sker under morgondagen, dagen då den stora aktionen ska äga rum. Jag ser bilder framför mig av våldsamma aktioner där viljan av förändring drunknar i frustration som uttrycks i hat och våld. Jag inser att min bild av aktivism är skev och splittrad. Den behöver omskapas.

Vad har egentligen aktivismen för roll i en värld som befinner sig i en global klimatkris?

Foto: Line Skov 

Foto: Line Skov 

Men bara 50 km bort från platsen gapar ett stort svart hål.

Aktionen som äger rum är en symbolisk inledning till FN:s årliga klimatmöte COP 23 som i år hålls i just Bonn. Här samlas politiker för att diskutera hur regeringar världen över ska implementera Parisavtalet och påskynda en hållbar och klimatsäker utveckling. Detta innebär bland annat att de länder som skrivit på avtalet tillsammans ska arbeta för att minska användandet av växthusgaser och därmed begränsa den globala uppvärmningen till under två grader.

Foto: Line Skov 

Foto: Line Skov 

Men bara 50 km bort från platsen gapar ett stort svart hål. Detta är Hambach kolgruva som cirka 370 meter djup och 85 kvadratkilometer stor utgör en av världens största kolgruvor och är Europas största källa till koldioxidutsläpp. Just därför är gruvan, ägt av företaget RWE, föremålet för 4500 aktivisters vallfärd på söndagsförmiddagen. Målet är att ockupera och därmed tillfälligt stoppa verksamheten från att gräva kol ur marken.

Ett långt tåg av vitklädda, nervösa och peppade människor vandrar över åkerfält och ropar ramsor och slagord.

“What do we want? Climate justice! When do we want it? Now!”

Det långa tåget av aktivister är indelat i fem så kallade fingrar. I varje finger finns det några erfarna aktivister. De har koll på hur området ser ut och vet vilka vägar som är säkra att gå. I varje finger finns det också mindre grupper på cirka 6 till 10 personer, så kallade “affinity groups”. I varje sådan grupp har alla varsin “buddy”. Syftet med detta är att skapa trygghet och struktur.

Ens buddy är någon som man känner och kan lita på. Under hela aktionen, oavsett vad, håller man ihop med sin buddy. I den mindre affinity-gruppen ska alla vara relativt överens om vad man är beredd att göra och det är viktigt att alla befinner sig på ungefär samma nivå. Detta för att undvika att någon känner sig pressad att göra något som denne inte vill.

Aktionens välgenomtänkta struktur bidrar också till att skapa en så demokratisk miljö som möjligt. Om beslut behöver fattas som involverar till exempel hela fingret kan varje grupp kalla ut en delegat som får uppgiften att medla gruppens åsikter och känslor.

 

"Vår fiende är kolindustrin"

Hur man hanterar den psykologiska stress det kan innebära att konfronteras av en pepparspray-beväpnad polislinje.

Under aktionsträningarna får deltagarna lära sig om allt från effektiva sätt att skapa en fredlig blockad med hjälp av sina kroppar, till hur man hanterar den psykologiska stress det kan innebära att konfronteras av en pepparspray-beväpnad polislinje.

I en cirkel av människor delar en erfaren aktivist med sig av tips.

“När ni möter en polislinje är det lätt att bli skrämd. Då är det viktigt att komma ihåg att polisen aldrig är vår fiende. De är där för att utföra sitt jobb. Vår fiende är kolindustrin och vi är där för att på ett fredligt och icke-våldsamt sätt stoppa den.”

Foto: Line Skov 

Foto: Line Skov 

RWE har dagen innan grävt långa gropar i sanden som väcker associationer till skyttegravar, för att göra det svårare att ta sig in på deras områden.

Tillsammans hoppar vi ner i sandgroparna. En hand drar upp mig och någon hjälper till nerifrån. Ett femtiotal poliser, som uppenbarligen underskattade storleken på aktionen, gör ett försök att stoppa oss när vi springer över det stora sandfältet till den första stora kolgrävaren. Adrenalinet pumpar och en grupp aktivister som redan hunnit över hejar på.

 

Foto: Line Skov 

Foto: Line Skov 

Medan ett tusental aktivister stannar kvar vid den första kolgrävaren springer jag, min affinity-grupp och cirka femtio andra personer mot en annan kolgrävare tre kilometer bort

Mörka moln drar över landskapet och dystopikulissen blir än mer påtaglig. Jag har aldrig förut sett en kolgruva och när jag nu ser den känns det surrealistiskt.

 

vi handlar ekologiskt, blir vegetarianer och veganer, köper second hand och släcker ljuset efter oss på toan. Den kampen är inte fel, men med ett kolgruveområde större än hela Malmö framför mig känns den plötsligt orättvist riktad.

 

Att nå målet 

Jag börjar tänka på den individuella klimatkamp jag och många med mig för: vi handlar ekologiskt, blir vegetarianer och veganer, köper second hand och släcker ljuset efter oss på toan. Den kampen är inte fel, men med ett kolgruveområde större än hela Malmö framför mig känns den plötsligt orättvist riktad. I ett samhälle där klimatångest blir allt vanligare kan jag inte låta bli att undra över om detta bottnar i den känsla av maktlöshet som uppstår när individen får ansvaret att förändra ett globalt och strukturellt problem.

När polisen kommer samlar dom in oss i en grupp utanför grävaren.

Line Skov, student i Humanekologi vid Lunds Universitet deltar också i Ende Gelände, och en kort tid efter hemkomsten möter jag upp henne för att prata om aktionen och om aktivismens roll i klimatkampen: 

“Jag tror det är viktigt att komma ihåg att det finns någon som bär ett större ansvar för klimatförändringar, och den fossila bränsle-industrin är en av dem. Det är ett stort problem att den industrin är så tungt subventionerad, att den ges en röst i COP-samtalen, och att den stöds av regeringar. Jag tror att det är dit som vi klimataktivister måste sikta. Att flytta pilen av ansvar och skuld från oss själva och istället mot fossilindustrin”.

Utsikt över dimmig kolgrävplats. Foto: Line Skov 

Utsikt över dimmig kolgrävplats.

Foto: Line Skov 

Vi fortsätter vår vandring och bakom oss kör RWE:s traktorer och bilar. Vi vinkar glatt och några vinkar tillbaka, några tar bilder. När vi når fram till grävmaskinen som är i full gång med att plocka kol ur jorden, spricker molnen upp och solen lyser på oss. I en linje rör vi oss framåt, hållandes varandras händer ropar vi: “We are unstoppable, another world is possible!”

Aktivister ockuperar en maskin som gräver kol. Foto: Line Skov 

Aktivister ockuperar en maskin som gräver kol.

Foto: Line Skov 

Vi klättrar upp på maskinen som av säkerhetsskäl tvingas att stanna. När polisen kommer samlar dom in oss i en grupp utanför grävaren. Med vita dräkter som nu är brunfläckade och ansikten prydda av segerleenden återförenas vi. En picknick uppstår innanför den omringande tyska poliscirkeln, jag får en påse nötter av någon, en annan delar med sig av sina kakor och någon tar fram en gitarr. Ingen säger det med ord men i luften vibrerar en elektrisk känsla av att tillsammans ha lyckats med något stort. Ingenting har någonsin känts så mäktigt. Som ett direkt botemedel mot all klimatångest jag någonsin känt. Jag är inte längre en individ. Jag är med i en kollektiv kamp för global klimaträttvisa.

Den tyska premiärministern Angela Merkel är känd för sin starka retorik i klimatfrågor och har satt Tyskland på kartan som en global klimatledare. Men enligt en rapport av Oil Change International har landets utsläppt inte gått ner alls sedan 2009. I diskussionen med Line belyser hon den symboliska vikten av aktivism.

“Att vara aktivist kan betyda många olika saker. Men huvudsaken är att skapa uppmärksamhet. Det är en sak att gå och direkt stoppa kolgrävarna med våra kroppar, en viktig akt, men den är mest viktig för att den är symbolisk. Det förändrar inte företagets vinster så mycket att vi stoppar grävarna under några timmar. Det är mer faktumet att vi tar dit media som i sin tur tar bilder av Europas största hål som ingen någonsin har sett”.

En polislinje står uppradad redo att försöka blockera aktivisterna. Foto: Line Skov

En polislinje står uppradad redo att försöka blockera aktivisterna.

Foto: Line Skov

 

"Sluta vara en individ"

Professor i Humanekologi vid Lunds Universitet, Andreas Malm, fokuserar mycket av sitt arbete på klimatkrisen och ses ofta förespråka klimataktivism. För att få en erfaren experts syn på klimataktivismen ringer jag upp honom för en intervju. 

“Jag började med aktivism i början på 1990-talet", säger Malm. "Vi var på det allra första COP-mötet i Berlin 1995. Då blockerade vi utgångarna när förhandlingarna var över för att försöka tvinga politikerna att stanna längre och komma fram till bättre resultat. Detta var ju redan 1995 men det är inte så mycket som har hänt sedan dess.”

Jag frågar Andreas Malm var han finner motivation till att fortsätta kämpa.

Vad kan jag göra som individ?

“Motivationen är att man ser att det går käpprätt åt skogen med den globala uppvärmningen och att våra härskande krafter och politiska ledare är helt oförmögna att styra världen i den riktning som vi behöver. Då är aktivism och tryck underifrån det enda man har.” Malm fortsätter senare med att kommentera vikten av kollektivism för förändring:

“Bill McKibben var i Lund för några år sedan och fick frågan från publiken ”Vad kan jag göra som individ?”, och gav svaret: ”Sluta vara en individ, det är det viktigaste steget”.

Foto: Line Skov 

Foto: Line Skov 

Klimataktivism skapar ett sammanhang där civilsamhället agerar som ett kollektiv för att kräva att våra politiska ledare säkerställer en hållbar värld och en säker framtid. Det uppmuntrar civilsamhället till agerande och hopp istället för passivitet och ångest i en värld som befinner sig i en kris som ibland känns för svår för att hantera. Och parallellt med att koldioxidutsläppen sprider sig över vår jord sprider aktivismen information och uppmärksamhet om de största klimatbovarna, till alla delar av vårt samhälle. Så att vi kan fortsätta kämpa för förändring, tillsammans; det enda sättet att vinna kampen mot klimatkrisen.