Josphine Onyango: Därför ska vita kvinnor sluta ta på mitt hår

Don’t touch my hair!

Förra veckan började jag jobba efter en kort ledighet. Jag var förväntansfull inför att ha startat mitt eget företag. Vad jag inte hade väntat mig är den extrema nyfikenhet mitt hår skulle framkalla. Mitt hår är naturligt och jag är en svart kvinna. Jag förstår nyfikenheten från mina vänner och mina kollegor eftersom jag under den största delen av tiden döljer mitt hår, framförallt när det är kallt ute. Jag har låtit mitt hår växa ut igen efter att ha rakat det under tolv års tid och jag använder flera olika protective styles, däribland peruker och weaves. Det betyder att mitt hår kan se annorlunda ut varje gång du träffar mig – om du nu träffar mig ofta. Detta medger jag kan vara förvirrande.

Nu är det dock så att denna extrema nyfikenhet oftast kommer från främlingar som råkar vara vita kvinnor. Inte bara är de nyfikna – de vill också röra vid och klappa det, med eller utan min tillåtelse, något som ofta åtföljs av beröm, komplimanger och oväntade händer i mitt hår. Vid ett tillfälle var det en kvinna i medelåldern som skrek på det.

Jag kände mig tvungen att ställa mig själv frågan ”varför”? Varför vill vita kvinnor utsätta svarta kvinnor, som de knappt känner, för denna behandling? Vad är det med svart hår som gör att människor vill röra det, ställa personliga frågor om det och till och med bara rycka tag i det?

Då slog det mig! Detta är vad vi kallar för subtil rasism och exotifiering av svarta kroppar. Rasism är inte alltid uppenbart eller illa menat. Det kan grunda sig i välmenande komplimanger från någon som inte menar att bete sig rasistiskt eller som inte har insikt i vilka handlingar som skapar rasism. Det kan också handla om ett passivt aggressivt beteende som de flesta svarta kvinnor och barn upplever varje dag, vilket är lika sårande och förtryckande som direkt och uppenbar rasism.

Idén om att en vit person kan röra vid mitt hår bara av anledningen att personen är nyfiken, grundar sig i föreställningen om den svarta kroppen som den ”andra” ­– med andra ord ”inte tillhörande normen”. Den vita normen av skönhet har överskuggat och stängt ute alla som inte har rakt hår. Detta vita normativa ideal har sina rötter i år av slaveri och kolonisering. Den ”andra” saknar både presentation och representation i media, vilket förstärker denna extrema nyfikenhet.

Att vara nyfiken är normalt. Och så länge som svarta kroppar inte får representeras, kommer nyfikenheten att fortsätta existera tillsammans med negativa idéer och stereotyper av dessa förbisedda personer. Den renaste formen av berättigande är att vita personer tar för givet att de har rätten att tillfredsställa denna nyfikenhet.

Svart hår kan se ut på olika sätt. Från lockigt till rakt och många varianter däremellan. Samma hår kan ha olika textur och längd beroende på klimat, värme och vilka produkter som används. Det tar lång tid att lära känna det på ett personligt plan och att ha ett nära och kärleksfullt förhållande med sitt hår. Det innefattar mycket tid, många försök och misslyckanden, frustration, tårar, tålamod och en hel del pengar. Kanske kan detta sökande pågå under en hel livstid.

Att vita kvinnor känner sig berättigade att röra vid vårt hår, både plötsligt och utan tillåtelse, är i sig själv en uppfattning om berättigandet och äganderätten över svarta kroppar. Jag är lika nyfiken på vitas hår, men jag har gränser som skapats åt mig. Föreställ dig att en svart kvinna skulle gå runt och ta på vita människor, helt utan förvarning!

Det kommer inte naturligt för mig att invadera andra personers privata sfärer. Denna invasion är ett rent privilegium, även det med rötter i en rasistisk praktik i form av kolonisation och slaveri. Efter att i flera år ha behandlat svarta människor som underlägsna människor – efter att ha invaderat deras länder, utplånat deras kulturer och återskapat strukturer som förstärkt synen av oss som djur utan några rättigheter, har denna invasion blivit internaliserad och normaliserad. Att vara svart och kvinna är en faktor att ha i åtanke när sådant här händer. Vi är de mest utsatta och utelämnade.

För mig är det svårt att förstå detta berättigande. Deras beteende klär av oss vårt privata utrymme. Det är respektlöst och avhumaniserade, precis som att man vore ett djur på zoo. Det händer så ofta att jag blir trött och frustrerad över att behöva svara på ifall någon kan röra vid mitt hår eller om det är äkta. Jag orkar inte ens kämpa för min privata sfär. För detta är något som kan hända flera gånger under den korta period man lämnat sitt hem.

Alla förtjänar ett privat utrymme. Beröring är intimt och erotiskt. I boken ”The Erotic Life of Racism” av Sharon P. Holland, står det:

”There is something undeniably erotic about inviting white people to pull a black woman’s hair. I don’t use erotic in a positive sense here, mind you. But touching of bodies is an intimate practice, touch being tethered to the erotic, like a teabag being steeped in steaming hot water. Racism happens here too.”

Som afrikansk kvinna är mitt hår inte bara väldigt politiskt, men även en tyst protest. Att bära mitt naturliga hår är också stärkande. Jag växte upp i Kenya där skolorna ville att jag skulle raka mitt hår eller platta det för att det skulle passa in i hur kolonisatörerna ville ha det. Kvinnor tvingades att dölja sitt hår eller raka av det helt. Skolor och andra institutioner bidrog till denna policy.

Allvarliga straff och till och med offentliga rakningar pågår än idag som en form av förnedring. Skolor förbjuder fortfarande naturligt hår. Svarta kvinnor förlorar jobb och möjligheter på grund av hår. Afrohår som förväntas att döljas, sänder också signalen att afrohår är fult. Att jämföra afrohår med en ”dålig hårdag” är alltid en dåligt skämt, ett skämt många vita ofta leker med.

Att kunna bära mitt hår är frihet och frihet är stärkande. Om du rör mitt hår, med eller utan min tillåtelse, stjäl du därför också denna hårt förtjänade frihet från oss, vår stolthet och representation över vilka vi är och vad vårt hår faktiskt betyder för oss. Jag kan inte äga min egen frihet om den konstant ifrågasätts och skärskådas utan mitt godkännande.

När jag lämnar mitt hem ser mitt hår bra ut. Bakom väggarna har jag lagt mycket tid, kärlek och pengar för att mitt hår ska se ut som det gör. Please leave it alone. Please!

Josphine A. Onyango