INGRID ALTINO: "Populärkulturen har suddat ut gränsen mellan romantiskt och obehagligt"

Det känns som nästan alla filmer jag såg i mina tidiga tonår hade exakt samma plot.

Det börjar med en svepande vy över en skola. En tonårskille agerar berättarröst och guidar oss genom en helt vanligt high school – en livlig cafeteria, en fotbollsplan och trånga korridorer.

Han avslutar presentationen med ”där är jag... NEJ inte han snygga quarterbacken med svallande hår, killen med glasögon i hörnet och en nykastad slush i hela ansiktet… ja precis... det är jag... skolans loser”.

Snart hamnar en söt tjej i bild och huvudpersonen förklarar att det där är… Stacey. Skolans sötaste tjej som inte ens vet vem han är. Under hela filmen är töntkillen rätt hygglig mot Stacey. Gör typiska schyssta grejer som kompisar gör, hjälper till med läxor, hoppar in för hennes pass på caféet när hon ska ut med sina vänner, och ger henne skjuts till skolan när hon är sen.

Ändå är Stacey en otacksam liten jävla hora som är kär i quarterbacken med svallande hår. Hur vågar Stacey bestämma själv över saker som sina känslor och relationer? Vet hut. Som tur är kommer det alltid någon slags vändning och Stacey får till slut upp ögonen för loserkillen med intorkad slush innanför t-shirten. Slutet gott allting gott!

På något sätt har det plötsligt blivit en mänsklig rättighet att vara omtyckt av tjejer på samma sätt som man själv gillar dem. I allemansrätten ingår från och med år 2002 en paragraf som säger att alla som är kära i någon måste få sina känslor besvarade. Vi har marinerats i en populärkultur som blurrat ut gränsen (shoutout Robin Thicke!) mellan romantiskt/obehagligt, och vad som egentligen är samtycke.

Filmer som handlar om att sitta i sex år och ruttna i något hus i amerikanska södern och bara vänta på att tjejen man älskar ska komma tillbaka. Låtar som går ut på att aldrig ge upp genom att ständigt utsätta tjejer för trams och dumheter trots obefintlig framgång. Tv-serier som släpar tittaren genom fem säsonger av någon kille som är olyckligt kär i en tjej och som i tid och otid dyker upp oinbjuden och försöker vinna hennes hjärta. Hela tiden med en liten svävande aura av medlidande.

Det är så himla synd om killar som är olyckligt kära i tjejer och som bara kämpar och kämpar för kärlekens skull utan framgång. Tjejerna som blir utsatta för fysisk och emotionell påtryckning från ett håll de inte vill ha det ifrån, är det däremot inte speciellt synd om. Det är bara så typiskt tjejer att spela svåra och hålla på. Kan de inte bara vara lite tacksamma för all tid och energi som riktas mot dem från en person de inte vill ha något med att göra?

Den optimala drömprinsen i en romantisk komedi har en tydlig agenda och tänker inte be om ursäkt för den. Det är ju det som är så bra med killar. De vet vad de vill! På något magiskt sätt har de även fått gåvan att veta vad tjejer i deras omgivning vill – trots tydliga ledtrådar och ord som pekar på motsatsen. Att be om lov, kolla läget och fråga innan man lägger in ett move är ett tecken på osäkerhet och tvekan, två egenskaper som inte alls går hand i hand med en drömprins-status.

Schmidt och Cece från New Girl. 

Schmidt och Cece från New Girl. 

En tjej som uppenbart inte är intresserad och en kille som vägrar att ge upp är två klassiska ingredienser till typ… alla sitcoms jag sett i mitt liv. Inget kan dra ut på en romantisk relation över så många säsonger som en kille med stegrande desperation som förför en redan plågsamt uppenbart ointresserad tjej. Så fort hon har en ny dejt råkar han vara på samma restaurang och även fast hon bett honom att ge upp, dyker han upp med blommor utanför hennes dörr drygt ett år efter att hon meddelade att allt hopp om en romantisk relation var över.

Schmidt och Cece, duon på bilden ovanför, är två karaktärer i tv-serien New girl. Efter en kort fling i början av serien har Cece gång på gång sagt rakt ut att hon inte är intresserad av att ha en relation med Schmidt. Ändå har han inga planer på att lämna henne ifred. Han kommer med opassande kommentarer, dyker upp oinbjuden där hon är, och saboterar hennes bröllop. Istället för att serien slutar med att Schmidt skärper sig, kanske får ett välbehövligt besöksförbud och låter Cece leva sitt liv, gifter sig Cece och Schmidt i säsong fem?

En hel generation av romantiska komedier och tv-serier som belönat män som flitigt varit på tjejer tills de ger efter kan ju enkelt leda till obehagliga och oönskade konsekvenser i verkliga livet. Hela kalaset har resulterat i en minst sagt vanlig mentalitet där det ses som romantiskt (kanske till och med lite manligt sexigt?) att inte ge upp. Att fortsätta vara på, höra av sig och göra fysiska närmanden, trots att man mycket väl vet att det inte uppskattas. Att förvänta sig att få ett förhållande i betalning för att man varit snäll och hjälpt till med läxor och tagit Staceys pass på jobbet.

Missförstå mig inte nu, att vara snäll och trevlig mot någon man är kär i är ju minst sagt ett sympatiskt drag. Men att ge vänskap till en annan människa och bli spritt språngande galen när det just vänskap man får tillbaka, är mindre sympatiskt.

 

Följ Ingrid Altino på Twitter!

Ingrid Altino