En bild av det ambivalenta

Recension:

Ingvild Lothe

"Hvorfor er jeg så trist når jeg er så søt"

Kolon forlag

 

Titeln på Ingvild Lothes senaste diktsamling ställer läsaren en fråga: varför är jag så ledsen när jag är så söt? Frågan slår mig som ironisk. Som ställd av en person som förstått att det inte alls hänger ihop, som skämtar med det samhälle som tillskriver känslor kopplat till yttre attribut.

Ingvild Lothe har tidigare varit aktiv som, i brist på bättre ord, internetpoet. Hon har utgivits i chapbook-form på norska AFV Press samt skrivit poesi på bland annat Twitter. Hvorfor er jeg så trist når jeg er så søt kallas för hennes debutdiktsamling, vilket jag förstår men ändå på något sätt motsätter mig. Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø (AFV Press, 2015) är även det en diktsamling värd att kallas det, och poesin är lika mycket poesi oavsett om den publiceras som chapbook eller tryckt mellan hårda pärmar.

De båda diktsamlingarna samlar en bild av det ambivalenta. Språket såväl som innehållet skiftar mellan det humoristiska och det mörka. Men även mellan det vardagliga, som effektivt skriver in dikten i nutiden, och det mer allmängiltiga och tidlösa. Just den blandningen, mellan vardagens dåliga komedier på Netflix, och de mer existentiella tankarna kring död och ensamhet ger en stor igenkänning där läsaren lätt kan relatera till texten samtidigt som den kan stå själv som en egen berättelse.

Blandningen av humor och deprimerande djup återkommer kontinuerligt genom hela Hvorfor er jeg så trist når jeg er så søt. Dikten ”Simba” blir för mig den som klarast representerar det. Diktjaget ”er så fucking classy, / men merket ikke at jeg hade kledd av meg […] cumshot rett i fejset”. I denna episka dikt fortsätter sedan diktjaget att, med en teatralisk begåvning, smeta sperma i mannens panna och viska Simba. Ett skämt jag trodde dog ut vid årskiftet 2011/2012.

I Hvorfor er jeg så trist når jeg er så søt skriver Lothe ärligt om barndomen och det hon kallar ”det sexuella helvetet” utan att en enda gång bli sentimental. Boken är ingen nostalgisk tillbakablick som spinner vidare in i nuet, inte heller är det en tragisk uppväxthistoria. Diktsamlingen blir en historia delvis om att växa upp, ja, men tack vare användningen av språket och författarens självdistans blir det aldrig påklistrat emotionellt eller klyschigt, utan bara fantastiskt realistiskt.

Sara Holmström