RECENSION:

PER HAGMAN

"ALLAS ÄLSKARE, INGENS ÄLSKLING"

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

“Din röst varm och öm, kärleken jag inte kunde vara utan. För jag är din kvinna och du är min man.”

Raderna är från Jennifer Rushs 80-talshit The Power of Love och återfinns i Per Hagmans nya, Allas älskare, ingen älskling. Han skriver: ”Balkongdörrarna på vid gavel så att jag slipper gå iväg och röka hela tiden; om och om igen måste jag lyssna på Jennifer Rushs ’The Power of Love’.” Och senare: ”Aldrig har denna sönderspelade låt berört mig så starkt som nu.”

perhagman

Här finns en nyckel till hela Per Hagmans författarskap. Hans böcker är som när en annan 80-talshit, Foreigners I Want to Know What Love Is, spelas när Elin och Agnes sitter baksätet på en främmande bil i Fucking Åmål. Jag fnissade till när jag såg den för första gången, för liksom Hagman kommer ju Lukas Moodyson från det ironiska 90-talet. Men under fnisset träffar något själen, får fäste, kanske är det här ironin dör som Henrik Schyffert är inne på i The 90's. Klyscha plus tid är lika med allvar. Banala ord avförtrollas och återförtrollas i samma scen.

När jag läser Allas älskare, ingens älskling har jag det där fnisset redan vid kapitelnamnen, som heter saker som "Spela Shoreline", "Dagens Industri" och "Hagmans frestelse". Men när man börjar läsa inser man att det är långt ifrån trams. Här finns stycken om arabiska våren och massakern på Utöya. Dock filtrerade genom en hagmansk lins: han funderar på att åka till Kairo för att skriva om det förstnämnda men stannar i Nice och följer nyheterna på en arabisk bar, hör om det sistnämnda när norska båtar helt plötsligt lämnar Marstrand. Huvudstoryn är dock Hagmans klassiska: den om vagabonden som pendlar mellan Västgötaslätten och världen. Som flyttade till Stockholm dagen efter studenten. Kroglivet, Frihetsfronten, Nice. Allas älskare, ingens älskling börjar symboliskt med dagstidningar från hela världen på bordet hos hans pappa jämte lokaltidningar som ”Gresabladet” (Skaraborgs Allehanda). Det lilla och det stora. Hagman skriver: "Längtan efter att bli en liten spelare i ett stort spel för att hålla blicken klar, i stället för det smidiga förminskandet av sig själv för att bli en stor i ett litet."

Inte nöja sig eller stanna upp bara för sakens skull, utan för att man vill. Ta sig vidare, men därför inte se ner på det man kommer ifrån. Det stora OCH det lilla. Hos Hagman är de aldrig motsatser. Det handlar inte om att peka finger åt det trygga medelklasslivet och dra ut på någon never ending tågluff. Utan om att inte skikta sitt liv, att hitta ett mellanläge mellan partyflotte i Sydostasien och flått partnerliv på Södermalm.

De som tänker att Per Hagman aldrig blivit vuxen har läst hans böcker, och hans liv, slarvigt. Han har inte alltid gått hem hos belästa människor, som tycker att han är ytlig och att han skriver ytligt. Och visst kan det verka så – men då har man läst ytligt. Trots att jag i en recension av en annan författare säkert skulle skriva något om att pajiga meningar som "från husarrest till ljusarrest" förstör hela läsningen. Slår man tillräckligt brett på tangenterna lyckas man träffa universella toner. Rent språkligt jobbar Hagman med en slags övermättningsteknik. Tre halvsvaga metaforer i rad och jag vill spy, men i stället för att sluta dunkar han på med tre till. Gärna med en radbrytning efter varje. Konsekvensen och envisheten får det att funka. Hans språk är en charmigt påträngande dammsugarförsäljare man till slut släpper in.

Per Hagman har klarat sig med någon slags heder i behåll till skillnad mot sina generationskamrater

Med samma verktyg har Per Hagman faktiskt lyckats skapa sig en unik mittfåra, nått den självständighet han strävat efter, en kamp mot en förhärskande överhet han delar med städerna han reser till: Nice, Palermo, Tunis.

Det är kanske därför, tänker jag medan jag läser den nya boken, som Per Hagman klarat sig med någon slags heder i behåll till skillnad mot sina generationskamrater. Aldrig behövt ursäkta att bli programledare i På Spåret eller mellanakt i Melodifestivalen. Han var aldrig ironisk, ville aldrig vidare.

En litteraturens motsvarighet till Henrik Berggren i samma kläder nu som då. När jag läste Linda Skugges 40 Constant Reader framkallade den samma känsla av stillastående – det var som att läsa hennes 90-talskrönikor i Expressen. Stillastående som en motståndshandling, vilket enligt min mening bevisar att sådana som Skugge, Berggren och Hagman var och är äkta. Att de fortsatt trots att det de gör blivit ohippt.

Per Hagman söker fortfarande efter en självständighet. Det är därför jag läser honom om och om igen. Och aldrig har hans sönderspelade stil berört mig så starkt som nu.