Poddveckan som gick v. 36

LoveStory går igenom veckans intressantaste poddar där det snackats om till exempel bittra kvinnor, bluffen med hudvård och den nya Björn Borg-filmen.

 

Skäringer och Mannheimer. Om att slå ett slag för bittra kvinnor

skäringermannheimer

Programmet börjar med att de talar om Filip och Fredrik: hur de röker på i tv, flyger runt jorden och provar nya saker. Damerna häpnas. Hur kan de leva så opåverkade av livets alla faror?! De fortsätter på spåret rädslor, framförallt om brandrädsla, och talar om brandberedskap. Standard mammaångest??? De berättar hur de alltid kollar hur de tar sig ut ur ett hotell på snabbast sätt. Låtsas att de är spiderman eller catwoman och planerar rutter de kan hoppa för att rädda sina liv. Anna berättar om när hon bodde på hotell och brandlarmet gick mitt i natten. Anekdotens slutsats är att de ser upp till de människor som nakna kastar sig ut genom fönstret på tredje våningen när brandlarmet går mitt i natten.

Utöver det slår de ett slag för bittra kvinnor, och menar att okvädesordet “bitter” är en typisk förolämpning som används mot kvinnor som höjer berättigad kritik/har berättigad ångest/är berättigat upprörda osv. Bitter-diskursen går in i ett samtal om irriterande missförstånd av ord i samhället, t.ex. manodepressiv och bohem - samt hur irriterade de blir när de blir stylade inför tv och att det i hår och smink alltid ska se ut som man “levt lite”.

För att återkoppla till början av podden där de överväger att “prova droger” och röka på men sedan skakar huvudet åt tanken hoppar de till en ny tanke: varför kan vi inte få mer morfin??? “En gång i månaden får svensken ett pulver? En tablett? Och sen får man känna ‘att man får ha det såhär gött!’”

Tillslut tänker de ändå att det nog tyvärr skulle sluta i missbruk och får överge denna idé också.

 

Lilla Drevet. Om hudvårdsbluffen, satiren och kungabarnens död

lilla-drevet.jpg

Liv pratar om hudvård och att det inte funkar (SURPRISE), och kopplar det till hur hudvård är den absolut perfekta “kategorin” för marknadsekonomin. Hudvård är kanske det ämne där forskare och “forskare” har mest motsägelsefulla idéer. Det drivande i hudvård är att det aldrig är fel på produkterna utan dig. Det är du som är problemet. Därför måste du köpa mer produkter. Precis den vagga som marknadsekonomin vill att du slumrar in i.

Ola pratar om varför satiren har blivit tråkig. Komikerna och satirikerna är vår tids rockstars. Dock tycker Ola att de börjat bli tråkiga då han märkt tendensen att de blir försvarare av den “enda vägens politik”– en inställning till politik som är direkt bakåtsträvande, trots åsikternas progressiva fernissa. Thomas Engström har skrivit att han lämnat kulturdebatten helt för att den förlorat sin historiska uppgift: “den har gått från att vara sidan som fick ledarna av tidningen att sätta gåslevern i vrångstrupen till att mötas med en välförtjänt gäspning”. Engström och Ola menar på att kulturkritiker och komiker inte försöker utmana dagens värderingar utan försvarar dem. De har blivit mer som partister och aktivister pga akut läge tvingar en att välja sida i dagens debatt. Hela Lilla Drevet-gänget är upprörda över att vänstern inte kan ställa större krav och/eller föreslå mer nytänkande lösningar på våra samhällsproblem.

Jonathan pratar om problemet med att det börjar bli för många barn i kungafamiljen. Vad kommer det kosta, frågar han sig, men efter att han ringt till hovet och frågat konstaterar han att det egentligen bara kommer leda till “mer kung för pengarna”. Hovet borde sno denna slogan rakt av. Dock höll hovet med om att säkerhetskostnaderna ökar när de blir fler i kungahuset. Jonathan ser endast en lösning på detta: ett classic Sophie’s choice. Vi får välja vem av de nya kungabarnen som ska få skattefinansierat skydd: i nästa val får vi helt enkelt rösta bort ett av dem. Liv är skeptisk till att kallblodigt mörda dem men föreslår att en kanske kan “råkas kidnappas”.

 

Alex & Sigge. Om överhypad Björn Borg-film och att kulturkritiker är fåntrattar

alex-och-sigges-podcast.jpg

Alex & Sigge är en av Sveriges största poddar. I veckans avsnitt pratar de om den nya filmen Björn Borg och hur den har överhypats. Är det ett klassiskt svenskt problem att idolisera våra få stjärnor på detta sätt? Det börjar med att de tycker att den känns medioker till att den totalsågas.

Alex pratar om att att den nya prinsen ska heta Walther efter Silvias pappa och att Silvia får oproportionerligt mycket skit för att hennes pappa var nasse när han levde i 30/40-talets Tyskland. VEM VA INTE NASSE am i right?!

De för Ruben Östlunds film The Square på tal, och ger ett perspektiv som handlar främst om reaktionerna och bemötandet av filmen i den svenska kulturvärlden. Sigge förvånas över hur lite självinsikt det finns hos kulturjournalister; The Square handlar inte om konstvärlden utan om konstkritiker! Alex håller med om att det är tydligt i filmen att den inte är en kritik av konsten eller konstvärlden utan av journalistiken kring konsten. Det känns orimligt att utvinna en meningsfull kritik av Ruben Östlund från Alex & Sigge eftersom de båda, särskilt Sigge, är så outspoken om sin sanslösa Östlund-kärlek, men de pratar knappt alls om filmen i sig. Det här segmentet kommer egentligen bara fram till en sak: kulturkritiker är fåntrattar.

Sigge har kommit på ett nytt sätt att kommunicera som han lärt sig av en blind man på Stureplan. Human echo förklarar han för Alex är att säga “höhh” högt och höra om ljudet studsar tillbaka på ett visst sätt, som ett tecken på att det finns ett föremål framför en att undvika. Han tänker tillämpa denna strategi på obehagliga konversationer. Han tänker att man kan göra ett ljud och sen kan ens samtalspartner studsa tillbaka det om den inte är bekväm med att go there if u know what I mean. Alex är tveksam och fattar inte varför man inte bara kan använda vanliga ord istället. Det vanliga sättet är ju att avläsa sin samtalspartners kroppsspråk och ton tex. Social kompetens helt enkelt! Men det kan ju vara soft om man är riktigt kass på att avläsa människor såklart. Tex om man aldrig fått öva på att avläsa och anpassa sig efter samtliga i ett socialt sammanhang (HOST MANSSLÄKTET) (förlåt för tråkig feministisk spaning).


 

Äkta Spåman podcast. Om konst och att lämna saker bakom sig

Linda spåman intervjuar/spår i veckans avsnitt konstnären Nina Bondeson. Linda börjar med att berätta en gullig berättelse om att Nina var den som inspirerade henne att själv bli konstnär en gång i tiden.

äkta_spåman

För Nina är det politiskt ATT skapa men inte det hon skapar, innehållet behöver absolut inte ha ett politiskt budskap. De fortsätter att prata lite om konst, till exempel problemet med konstens tillgänglighet som allt för ofta är begränsad till medelklassen anser Nina. Hon menar att det är ett felaktigt antagande att konstens tillgänglighet för alla är ett informationsproblem, det handlar om att vara omgiven av ett språk och tankesätt, en miljö, människor, möjligheter, uppmuntran osv. Den omgivningen är typiskt förbehållen medelklassen, medan arbetarklass och åsidosatta grupper i samhället inte får konst som ett naturligt uttryck, en möjlig väg att kanalisera något i. Akademisering och teoretisering av konsten, fortsätter Nina, är en del i detta. Att ständigt låta analyserna och det akademiska språket claima konsten stänger en otroligt stor massa ute.

Nina lyfter också (den högaktuella) frågan om den moderna konceptuella konstvärlden. Hon säger att det är en inställning präglad av kritik mot allt utom den egna konstriktningen, ett overksamt och outvecklande tankesätt, menar hon. Lösryckt fint citat: “Konsten ska gestalta erfarenheter som inte kan beskrivas”.

 

Spådom! Första kort: DÖDEN. Nina tycker inte det är obehagligt med döden-kortet eftersom tankar på döden varit en stor del av hennes liv. Linda förklarar sedan att kortet är positivt. Det kan tyda på att man begravt något, lämnat något stort bakom sig, och Linda frågar Nina om detta. Nina kommer på flera grejer hon lagt bakom sig men framförallt att ljuga och överdramatisera. Hon berättar en rolig anekdot om när hon var au pair i Edinburgh och hon skulle träffa nån kille. Nervös över detta vågade hon inte gå in i hans lägenhet när bara hans vänner var där, så hon låtsas alltså SVIMMA in genom dörren, as you do, för att få komma in till killens rum utan att behöva prata med hans vänner. Resultatet var chockerande nog motsatt, och Nina blev i fortsättningen snedtittad av killens vänner.

Andra kortet: djävulen. Linda frågar om Nina har något ont i sig men Nina berättar att hon kämpar hårt för att alltid vara snäll. Hon berättar om att bli mobbad som barn och allt hon fick höra av sin mamma var “vad har du själv gjort då? Om man är snäll är andra snälla tillbaka”. Terapeutiskt frågar Linda om det hjälpte. “Nej”, svarar Nina “det gjorde bara att jag slutade prata med mamma om det”.

Tredje kortet: gagnlöshet (ett stort svärd som attackeras av en massa små). De samtalar om vad ordet betyder, men Linda gissar att eftersom kortet handlar om framtiden så betyder det att hon måste step it up någon gång i framtiden. Folk kommer ha “futtiga åsikter” och det måste hon vara beredd på helt enkelt.

Avslutningsvis får hon ta ett kraftkort, hon fick kejsaren, vilket är ett positivt kort: hon kommer ha kontroll och kraft över framtida situationer.