Pinsamt och traumatiskt

RECENSION:

MARIE CALLOWAY

"VAD TJÄNADE JAG FÖR SYFTE I DITT LIV"

IT-LIT

 

Med sina texter som främst handlar om sex, ofta om makt i sex, har Marie Calloway delat in USA i två läger: de som geniförklarar Calloway och de som avfärdar henne som ett obegåvat uttryck för provokationsgenerationen. Mest uppmärksammad är novellen “Adrien Brody” som publicerades på det amerikanska förlaget Muumuu House, grundat av Tao Lin, en poet som inspirerat en helt ny genre: alt-lit. Calloways texter har jämförts med Tao Lins och Isabelle Ståhls. Adrien Brody finns med som novell i denna hennes första bok Vad tjänade jag för syfte i ditt liv – en samling noveller och olika poetiska text- och bildcollage.

Kanske är det så enkelt som att vara kvinna är att vara objekt

Jag undrar om det går att vara kvinna och läsa den här boken utan att dväljas i ångest. Det känns inte så. Oavsett hur mycket eller lite man upplevt konkret rent sexuellt, måste nästan varje kvinnligt kodad människa känna Marie Calloways ord slå an på en grundläggande erfarenhet. Det berör en kärna av smärta som inte går att värja sig från. Kanske är det så enkelt som att vara kvinna är att vara objekt, kanske är det bara det. Det drar i mig efter någon djupare förklaring än så, men roten måste ändå vara just det. De uråldriga samhällsspaningarnas Beauvoir-juvel. Titeln Vad tjänade jag för syfte i ditt liv anspelar också den på att bli berövad sin subjektivitet. Som en rå fråga till alla de män som tar plats i hennes liv ställs titeln. Just “rå” är bokens signum. Jag letar i boken efter förmildrande ord. Finner inte ett enda.

 

En vilja att vara underlägsen

Sexualiteten hos bokens huvudperson präglas främst av en vilja att vara underlägsen, men till stor del handlar den också om avskärmning; att vara totalt blasé gällande sex. Boken har på svenska kultursidor tagits upp som exempel på posterotiken, beskrivningen av det avförtrollade sexet.
 

Sex är en arena för makt och roller att få härja fritt

“Att bli dominerad och att bli förnedrad var exakt det jag ville. Sex är bara ett sätt att komma åt såna saker.” Sex är en arena för makt och roller att få härja fritt. Objektsrollen och subjektsrollen blir förstärkt och övertydlig; berättarjaget kan inte vara ett sexuellt subjekt i sina sexuella interaktioner, hon kan inte värja sig från de erfarenheter och trauman hon upplevt. Calloway hintar på enstaka ställen i texterna om sexuella övergrepp från när hon var yngre, men dessa händelser skildras inte över huvud taget. “Några år senare skulle jag förstå att jag inte kan känna oralsex över huvud taget på grund av traumatiska sexuella händelser tidigare i mitt liv.”, skriver hon, bara som en förklaring till beskrivningen av en interaktion med oralsex som intetsägande. Boken handlar alltså inte om sexuella övergrepp, men den handlar om vilken roll sex har i en patriarkal värld där objekt och subjekt genom hela livet är fördelat beroende på kön.

Det finns en passage i boken som slår an på en viss smärtpunkt som handlar om skam, lust, objekt och subjekt. I alla chattar går Calloways berättarjag förvisso ibland in i sina egna fantasier, tycks bli upphetsad, döljer inte sina tabubelagda begär och kinks; men här är det ändå annorlunda; här är det uttryckligen hon som bli ombedd att vara ett sexuellt subjekt, att benämna vad som upphetsar henne,

anonym chatt: va e d du gillar m o ha webcam sex m mej

Marie Calloway: gillar att ja får dej o komma

           gillar hur din kuk ser ut d gör mej upphetsad bara typ vet itne

           gillar hur du tar på dna kulor

           o gillar din sperma bara typ vet inte

           blev sjukt upphetsad när du kom

anonym chatt: vadå då hehe

Marie Calloway: vet inte typ

           d e vackert

           o hett

           föreställer mej att du kommer i min mun/mitt ansikte

           gillar att ja fick dej o komma


 

Så himla pinsamt!!!!!!!!!!!!!!

En instinktiv skam i tjejer som jag känner igen

Att ha egna begär och sexuell lust ger direkt ett påslag av skam hos Marie. En instinktiv skam i tjejer som jag känner igen både från andra kulturella skildringar och från verkliga livet. Är det inte anledningen till att kvinnlig onani måste vara ett ämne för aktivister att bita i? Hyssjande generade samtal som trevar efter ett sätt att avslappnat kunna prata om egna begär, i de samtalen ser jag samma skam. Men det är skönt att se Marie ha en känsla inför sina upplevelser, även om den är negativ. Befriande, nästan. Den skammen säger något universellt om hur det är att vara kvinna, och varje liten känsla Calloway ger läsaren blir vrålande intensiv i det känslokarga berättandet. Det är två helt skilda saker att ha sex som objekt och subjekt. Hennes lust behöver oftast bara vara en reflektion på den hon ligger med, men att den ska ta egen plats och utrymme, styra hennes sexuella erfarenheter: det är där det går för långt. Där spricker en stark känsla igenom Maries apati.

Det är också i de plötsliga känslorna som Calloway blir levande, det är i hennes enstaka emotionella kriser som en konkret igenkänning och en empati vaknar i mig. Den effekten skulle kunna verka betryggande, men istället blir det skrämmande. Det slår mig att Calloways disträ sätt är en makthandling. Genom att “inte bry sig” håller hon krampaktigt tag i makten och låter sig inte bli totalt underlägsen. Den som bryr sig om något är sårbar, den som couldn’t care less är orörbar. Marie Calloways apati är en nödvändig maktupprättelse, en kompensation. Det är hennes sätt att ta tillbaka makten. Och när hon plötsligt slås bokstavligt talat till marken av en känsla, blir slaget så svindlande hårt mot läsaren att det blir smärtsamt att läsa, för då är hon slutligen strippad på makt in i själen.

Samma grepp som i "Skam"

Formatet i boken är intressant, känns modernt. Men faktum är att det tjänar ett större syfte än att försöka vara nyskapande eller lekfullt, det är av mycket stor vikt. Chattkonversationer, internetslang, olika typsnitt, upprepade utropstecken, socmed-lingo, bilder, sms och mejl varvas med prosaisk text som en slags scrapbook-dagbok. Det bidrar till hyperrealismen som är nyckeln i hela den här boken. Utan denna scrapbook av internetskärvor hade det funnits en distans till händelserna som skildras, fiktionen skulle hållas som just fiktion och säkert ändå vara stark, men inte krypa in under huden. Det är formen, de poetiskt sammansatta lösa trådarna av minnen, texter, tankar, bilder, chattar, historier och sms som blir det verktyg vilket borrar Calloways berättelse rakt jävla in i mig. Det är samma grepp som gjorde Skam till en modern klassiker, där inlevelsen blir konkret, införlivad i tittarens vardagsliv, det används som ett sätt att nå in i läsarens ömmaste inre. Kulverterna bryts upp och Calloway strövar fritt i allt som gör mest ont. Hon räcker över vedervärdiga övergrepp till en, och sedan går hon vid ens sida och håller ens hand när man tvingas genomgå processen av att bearbeta dessa trauman.

mariecallowayitlit

 

Jag vill veta om Marie Calloway såg skrivandet av den här boken som terapi. De olika kapitlen är upplagda som en slags process av trauman och upplevelser, där en underbart skonande och förlösande fas är “kritik”-kapitlet mitt i boken: en ilskans fas, en motståndets, styrkans. Kanske basal liknelse, men det är för mig som läsare att tillåtas gå in i processen av att få känna ilska mot sin förövare, att äntligen vända attacken utåt. Jag är i innanmätet av varje skeende, och det blir trauman för mig, jag blir liggandes hyperventilerandes i en hög utanför en lägenhet efter en andra sexarbeteserfarenhet. Och sedan kontrasteras nederlaget av blurrade nakenbilder med copy pastead kritik som Calloway fått. Bilderna tycks säga: jag skiter i vad ni tycker och tänker. Det är befriande.

 

Tyvärr gör vissa språkliga misstag eller svagheter att delar av boken svajar. Det kan vara korr-missar, men stavfel i prosatexter och citat som inte har något slut gör att man tvivlar på nivån som boken annars håller. Calloways talspråkliga och koncisa språk fyllt med informella ord som “typ”, “oki”, “asså” är något som jag tyckt varit en viktig del av texten, men flera småfel gör att man undrar om det ibland bara är en språklig svaghet. En annan grej som redan utpekats av Therese Bohman i Expressen är att boken tyvärr är så pass dyr på svenska att målgruppen inte har råd att köpa den.

Den här boken ger mig trauman och bearbetning av dessa trauman. Den lämnar mig inte botad, inte återhämtad, inte läkt. Den lämnar mig uppfläkt men liksom ödmjuk och arg på samma gång. Tankfylld, berörd. Jag kan inte avgöra om det är en fantastisk läsupplevelse eller om det är att vältra sig i självdestruktivitet. Kanske bådadera.