Där känslor får finnas

RECENSION:

ESTER ERIKSSON

"JAG, ESTERS RESTER"

KARTAGO

Samma dag som Ester Erikssons bok släpps på Adlibris beställer jag den. Det kanske inte gör mig helt opartisk, jag har en stark förkärlek till Ester. Sparar foton från hennes Instagram och föll platt redan när jag läste hennes första seriealbum Det finns ingenstans att fly. Ändå tog den här boken mig med storm. Jag tänker på konst och vad det är, något som får en att känna, något som får en att tänka nya tankar? I så fall är detta den ljuvligaste konsten. För allt jag gör är känner känslor när jag läser den.

Boken ger en inblick i karaktären Esters liv. Hon rör sig mellan terapeuten, vänner och barer. Försöker förstå sig på Tindervärlden och hur man överlever i den. Ester använder sig av en karikatyr på Långben som alter ego och porträtterar sin bästa kompis som Mimmi Pigg. Andra personer i boken får också ofta vara välkända tecknade figurer. Det är ett kvickt sätt att ge personer vissa karaktärsdrag eftersom karaktären inte behöver någon förklaring till hur de agerar och tänker, läsaren vet redan vad den har för drag, det förstärker verkligen hennes enrutingar.

Foto: Emil Malmborg

Foto: Emil Malmborg

Att konstant känna att man inte får något tillbaka från de killar man träffar

Boken är uppbyggd av enskilda serierutor som tar upp hela sidor. Ester har själv, i en intervju i Bon, beskrivit det som en bilderbok för vuxna, med självständiga bilder. Men det finns en välplanerad kronologi. Att läsa rutorna enskilt skapar andra känslor än vad det gör att läsa dem i den ordningen som är utvald i boken. Jag läste igenom hela boken under en enda sovmorgon. Det verkar som de flesta tycker humorn är det främsta i serierna, jag förstår det. Men redan på sidan 56 känner jag hur tårarna börjar rinna. Visst, jag skrattar högt och ler åt flera bilder, men det är också en djupgående inblick i ett psyke. Ett psyke som verkligen inte alltid mår bra. När jag bara öppnar en slumpvald sida tycker jag de är komiska, men när jag lever genom långbens-Ester känner jag alla smärtor hon känner.

estersre.jpg

Att kunna berätta om de mörka teman Ester gör på ett roligt sätt är helt unikt, och otroligt viktigt för att nå ut till en så pass stor krets som hon gör. Det är också befriande att få läsa något som inte är så tungt, om något tungt. Men även om teckningarna ofta är personliga är de också högst universella för alla som gått igenom tuffare perioder. Rent känslomässigt ger hon en bild av specifika känslor jag känt hundra gånger men aldrig kunnat porträttera. Jakten på bekräftelse från killar och att konstant känna att man inte får något tillbaka från de killar man träffar. Att känna att man står utanför och ser in på resten av samhället. Att vilja bli förstådd, men ingen orkar ta sig in i ens djup.

Jag får en känsla av att Esters skapande tar plats i ett flow där alla hennes tankar formas på pappret innan hon ens tänkt färdigt dem. Utan bedömning eller värdering. Känslorna får ta sig sitt helt egna uttryck på pappret. En plats där alla känslor, alla tankar man har inuti sig får finnas. Att få leva genom Esters figur som hon låter ha mindre socialt accepterade beteenden och mer känslobaserade beteenden, är att kunna andas ut. Hon släpper ut de hämmade känslorna, och låter dem vandra fritt. Det är väl exakt det man letar efter i konst? Något som hjälper en uttrycka känslorna man inte kan sätta ord på. Något som man när man ser det ger en spontan känsla av “det är exakt det jag känner”. Det kan Ester ge dig.

KulturLinnéa Franz