"Jag vill inte förmedla någonting, bara utforska" – Intervju med konstnären Jaana-Kristiina Alakoski

Emilia Hasselquist Langefors och Linnea Franz pratar med konstnären Jaana-Kristiina Alakoski, om Instagram och varför konst är eller inte är viktigt. 

Jaana-Kristiina Alakoski är en av internetgenerationens brinnande konstnärer, sprudlande av nyfikenhet och styrd av en inre konstkompass som tycks kunna destillera konst ur allt möjligt. Hon har medverkat i flera konstutställningar, både i Sverige och utomlands, bland annat en soloutställning i New York 2016. Hennes konst är en spegling av det samhälle hon och de flesta unga i västvärlden lever i idag. Genom hennes inre värld drabbas vi av STARK igenkänning. Vi ställde några frågor till Jaana för att få höra mer om hennes konstnärskap och tankar om konst.

Kan du berätta lite om vem du är och beskriva vad du gör för konst?

– Jag heter Jaana-Kristiina, jag är född i Sverige i Malmö 1992. Jag är halvfinsk. Jag är jättelång. Jag har en mamma, en pappa och två syskon. Jag håller på med konst!

Konstnären Jaana-Kristiina Alakoski

Konstnären Jaana-Kristiina Alakoski

konst i allmänhet betyder nog ingenting för mig
— Jaana-Kristiina Alakoski

– Jag jobbar med flera olika medium, vilka mest binds samman av ett sociologiskt intresse, mixat med något slags växande filosofiskt intresse. Också alltid sammankopplat med ett politiskt intresse. Och såklart, själva intresset för konst och vad fan nu konst ska betyda. De medium jag håller på med just nu: digitala bilder, måleri, performance, skrift.

Vad betyder din konst och ditt skapande för dig i ditt liv?

– Just nu är den ett verktyg för att utforska världen, ett sätt att prata och kommunicera med människor. En extra hängare att hänga upp annan världslig kunskap på, för att se vad som händer med den filtrerat genom ett konstsammanhang. Typ, vad kan en göra av sociologisk eller filosofisk kunskap egentligen och kan vi nå samma teman, ideer, frågor, intryck, känslor med ett annat språk än akademiska texter och verbalt språk? Gör det någon skillnad att nå dem från ett annat håll, om en sen väl lyckas?

– En skulle också kunna säga det motsatta. Att konsten är en idévärld i sig som sen i sin tur bara blir begriplig om den sammankopplas med andra idévärldar eller teoretiska fält. Alltså går det åt båda hållen – konsten blir begriplig genom andra fälts kunskap och de andra fälten genom konst. Som att allt i världen bara någonsin kan bli begripligt genom analogi, för att inget språk eller vokabulär är lika med världen, och därför inte helt och hållet räcker till när en pratar om den.

– Konsten är också stimulans, impuls, intuition. En metod.

IMG_5406.PNG

Vad betyder konst i allmänhet för dig?

– Betyder och betyder…. Det är svårt det här... Jag försöker mest förstå vad det finns för olika attityder gentemot konst där ute. Det finns inte en konstvärld, och inte ett sätt att göra och möta konst, så konst i allmänhet betyder nog ingenting för mig. Men då och då hittar jag något specifikt som betyder ALLT. Som skakar om hela min kropp och hjärna, och ger känslan av att OK – det går kanske att förstå existensen ändå. Sen försvinner dock alltid känslan, och då är det bara att fortsätta jaga.

Vad inspirerar dig?

– Det är väldigt olika från månad till månad. Just nu är det nog mest filosofi, specifikt texter om kropp och medvetande, och relationen mellan de två. Samtidigt som jag har en väldigt bitsk inställning till ämnet. Jag kan känna lite – varför ska en utforska sånt? Egentligen borde vi kanske bara skita i att lära oss mer om människan på det sättet, alltså skita i att tråckla in oss djupare och djupare i filosofiska mind leaps, innan fler konkreta (politiska) problem är lösta. Men det funkar väl kanske inte så. Mind leapsen behövs också, för de kan också bidra till att bringa reda i de mindre, konkretare frågorna. Annars: konst inspirerar mig! Och film, musikvideos, Instagram, poesi, litteratur. Samtal.

jag börjar som så många andra hata mina verk ganska snabbt efter att jag avslutat dem
— Jaana-Kristiina Alakoski

Vilka konstverk är du mest nöjd med och varför?

– Ursäkta upprepningen men det är också olika från period till period, och jag börjar som så många andra hata mina verk ganska snabbt efter att jag avslutat dem. Men jag gillar fortfarande idén bakom en video jag kallar “We’re talking” och jag har en del guldkorn bland mina digitala bilder på Instagram, som jag faktiskt inte hatar än. Typ de här!!

Hur går skapandeprocessen till? Hur mycket kommer till genom flow respektive disciplin?

– Det beror på vilket medium jag är i för tillfället. Performance och text kommer bara till genom disciplin. Instagram/digitala bilder kommer till genom massa massa flow. Måleri funkar med en blandning.

Vad vill du utforska/förmedla med din konst? Vad vill du säga till folk som tar del av din konst?

– Jag tror kanske att jag svarade på detta i frågan ”Vad betyder din konst och ditt skapande för dig i ditt liv?”. Eller i alla fall så överlappar frågorna definitivt.

– Jag vill inte förmedla någonting, bara utforska.

– Det bästa tror jag är om konstnärer inte säger något till tittaren, innan den tar del av konsten, för om konsten är som den ska så opererar den helt på egen hand. Om någon är intresserad av att veta mer kan jag gärna säga något. Kanske som att jag just nu inte vet om en ens borde försöka vara konceptuell om en håller på med konst. Att det enda jag säkert kan säga om mina verk är att jag gör en massa research och att det blir till ett visst bildspråk, vissa intressen, ett uttryck. Men att jag inte vet hur det hänger ihop riktigt. Jag vet liksom inte exakt vad som är viktigt med konst, samtidigt som jag vet att det ÄR viktigt.

Hur har ditt skapande utvecklats genom åren?

– Det har hoppat runt mellan olika medium, och sakta men säkert hittat vissa teoretiska fält som inspirerar mest. En ständig underliggande röd tråd är strävan efter att hitta det nämnda så kallade ”viktiga” med konst. Hur en kan göra konst som inte bara handlar om självförverkligande eller att bli såld på en marknad.

Har du några favoritkonstnärer som är icke-män?

– Jag har typ inga favoritkonstnärer. Oftast är det enstaka verk som kommer och stannar hos mig. En som stannat nyligen är Boomerang av Richard Serra och Nancy Holt. Hehe, förlåt för en man inblandad där. Men jag kan verkligen inte få den ur huvudet. Det är en video från 70-talet, när Nancy Holt försöker tala högt, samtidigt som hon hör sin egen röst i ett par hörlurar. Hon blir helt desorienterad.

– Avery Singers svartvita måleri har också stannat hos mig, jag tror att det slår an på strängar av hur jag ibland får för mig att människor tittar – alltså verkligen ser med sina ögon – på fysiska objekt runt omkring sig. Och My Calling Card 1# och #2 av Adrian Piper är fantastiska också. Ett performance som gick ut på att hon delade ut två olika visitkort under flera år. Det ena informerade att hon som kvinna inte ville bli uppraggad trots att hon var ensam, det andra om att hon är afro-amerikan, men med väldigt ljus hud, och som också påpekade att personen som hon gav kortet till just lagt en rasistisk kommentar i hennes närhet. Smart.

 

Följ också Jaana på Instagram, eller kolla in hennes hemsida:

http://jaanakristiina.se/