Större än bara klassresa och uppväxtskildring

RECENSION:

EVIN AHMAD

"EN DAG SKA JAG BYGGA ETT SLOTT AV PENGAR"

NATUR & KULTUR

”Jag hade lyckats hålla mig kvar här i tre år.
Tre fakking år och det enda dom tog med sig av mig var förortsbruden."


Skådespelerskan Evin Ahmad debuterar med boken En dag ska jag bygga ett slott av pengar där vartenda ord är skrivet med pumpande kärlek varvat med ilska och sorg.

9789127141247_2_.jpg



När jag fick frågan att recensera boken funderade jag länge över varför just jag skulle göra det. Men när jag hade slagit ihop boken efter att ha sträckläst den så förstod jag. Jag förstod att det var för vi hörde ihop, boken och jag. Här kom den ut färsk från tryckeriet som ett slag i ansiktet, som ett "Hej jag ska bekräfta allt du gått runt och tänkt på". En bekräftelse som jag anar sträcker sig längre än till mig. Till alla syskon som fastnat i prestigeskolor, arbetsplatser och alla andra utrymmen där vi trycks ner likväl som hyllas endast på grund av våra mörka ögon, våra mörka hårfärger och hudfärger som räcker längre än nyansen mellanmjölk.

 

De beskriver boken som en “romantisk bild av klassresa”, jag kallar det vardag


Jag ska förbereda mig genom att läsa tre av Sveriges stora dagstidningars recensioner av boken skrivna av Hanna, Anna och Måns. Med respekt undrar jag ifall Hanna, Anna eller Måns förstod Ahmads skildringar. Sekvenser från ett familjeliv präglat av oändliga diskussioner om pengar med en konstant hint av Kronofogden, föräldrar som försvinner in i identitetslösa titlar som mattant och vaktmästare för omvärlden, Sverige, orkar inte se något mer. De beskriver boken som en "romantisk bild av klassresa", jag kallar det vardag som bryter ner oss bit för bit. Genom att Ahmad gör det hon gör, sätter ord på de otaliga stereotyper som verkar vara skrivna i sten, ser jag oss bli stärkta och jag hoppas att Hanna, Anna, Måns, Sara, Elin och resten vill och kan förstå.

Evin Ahmad. Foto: Johan Bergmark

Evin Ahmad. Foto: Johan Bergmark



Ahmad tar med oss på en skådespelerskas utveckling men boken bottnar i något så mycket större än en "klassresa" eller en "uppväxtskildring". Med ett rått och vad jag kallar hänsynslöst språk blottlägger Ahmad vardagsrasism likväl som strukturell rasism och den hårfina linjen däremellan. Berättelserna som börjar i Akalla för att sluta på Stockholms dramatiska högskola åskådliggör en känsla av skuld. En skuld som vilar på ifall det är så att man vänt ryggen till vänner och familj i Akalla automatiskt när man blir intagen som den enda icke-vita på scenskolan på Östermalm. Inledningsvis berättas om en förlust av en nära vän och denna sorg hänger som en röd tråd boken igenom. Sorgen och minnena av vännen figurerar tillsammans med andra barndomsberättelser som en fast grund för den eventuella skam huvudpersonen försöker utreda medan hon shoppar Acnekläder på rea för att göra det hon är bäst på, låtsas vara rik – som en livlina i det andra livet på Östermalm. Boken tar läsaren med till helvita rum där vår skådespelerska oftast trycks ner men i de stunder hon hyllas är det för att vara blatte, förlåt jag menar rasifierad, är hett:

"Allt är så inne.
Min kropp, mina uttryck, mitt sätt att vara på är så jävla inne.
Turen har kommit till oss blattar.
Vi är det nya.

Hej jag heter X och jobbar som regissör, hört mycket gott om dig och jag undrar om du talar arabiska?"



Tillsammans med ovanstående citat och ett flertal till tolkar jag Ahmads berättelser som en önskan. En önskan av en konstnär att bli tagen för just det och inget mer, en konstnär. En konstnär utan konstant bihang av egenskaper som ska skvallra om stereotyper som gissningsvis kurskamraterna på scenskolan inte blir primärt beskrivna som.



Oavsett om det är för att känna igen dig eller för att förstå föreslår jag att du hittar närmaste kopia av En dag ska jag bygga ett slott av pengar och är väl förberedd på en käftsmäll som kommer smaka gott och sitta kvar veckor efter du sträckläst den.

"Konstigt att jag skrev så, hemlandet. Jag har varit där totalt fem gånger. Men ni fattar, eller nej. Vissa av er fattar."

KulturNicole Sepehri