"Jag ser på världen genom mina målningar"– Intervju med konstnären Sara-Vide Ericson

”Får man ens göra så här så här banal konst?” utbrast Sara-Vide Ericsons professor på Konsthögskolan. Sara-Vide Ericson har slutat ta omvägen via språket och låter istället känslan bestämma, berättar hon för Linnéa Franz och Emilia Hasselquist Langefors som driver Instagramkontot Konstkvinnor

Sara-Vide Ericson är född 1983 i Stockholm men bor för tillfället i Hälsingland. Efter sin konstutbildning har Sara-Vide väldigt snabbt och effektivt profilerat sig som en av Sveriges främsta konstnärer. Även helt klart en av Sveriges mest intressanta konstnärer sett till person. Lyckligtvis kan man få umgås lite virtuellt med henne genom att kolla på t ex Konsthistorier på SVT Play. Det har även gjorts en K-special om henne (som inte längre finns tillgänglig) och hon har också medverkat i SVT-produktionen Konstnärsdrömmen som expert. OK, vi vet vad ni tänker: Hennes konst då? Sara-Vide Ericsons målningar är som en underbar förening mellan realism och surrealism, otroligt symboliska och metaforiska på ett enkelt, tydligt, liksom essentiellt vis. I sina målningar går hon in i djupet av psykologiska mekanismer och fenomen och hittar en ursymbol som kläs i hennes underbara estetik och målningsteknik. Föremål, platser och människor laddas och laddar varandra och skapar en lågmäld magisk ton över verken; genom penseldragen viskar Sara-Vide frågor om mänskligheten och livet.

Vad betyder din konst och ditt skapande för dig i ditt liv?

Det kan kännas extremt sorgligt och fattigt ibland när andra stora själfulla aktiviteter kryper på, som till exempel barnafödande

– Det betyder faktiskt allt, det kan kännas extremt sorgligt och fattigt ibland när andra stora själfulla aktiviteter kryper på, som till exempel barnafödande. Men måleriet är liksom som ett element som är så viktigt för mig att jag typ hyperventilerar bara vid tanken på långhelger etc.

IMG_2117.JPG



 

Vad händer i dig när du skapar?

– Olika saker vid olika stadier! Jag får ångest när jag inte kommit igång för att jag inte vet vad och hur jag ska göra, jag blir hoppfull när jag sätter igång, fast tänker samtidigt att allt är skit och att jag är skit, och sen kan jag bli pinsamt nöjd med mig själv och ligga uppe hela natten i mörkret och stirra på bilder av målningen i telefonens blå sken. Då är jag helt tyst inombords, inte en tanke surrar. Jag ligger bara där och zoomar in och ut, och sakta förstår jag något jag inte förstod innan, fast som jag inte har ord för.

– Vem var det som hade ett litet hål ner till ateljén från sängen och sovrummet? Med en liten spegel, så han kunde kolla på målningen det sista på kvällen och det första på morgonen? Var det Carl Larsson? Så har jag det med telefonen, men ska nog bygga ett sånt hål IRL också. Mitt sovrum ligger precis ovanför ateljén, så det skulle gå?


 

Vad vill du utforska/förmedla med din konst? Vad vill du säga till folk som tar del av din konst?

– Jag vill att man inte ska känna att man måste “förstå” något eller att språket ligger som en barriär för att man ska nå målningarna. Man kan känna mina bilder på samma sätt som man känna värme eller ett lätt tryck, eller vad en dröm handlar om och vad den berättar, även om man inte alltid kan beskriva det med ord.

Sen bestämde jag mig för att i stort sett bara måla kvinnor
IMG_2143.JPG



 

I en intervju har du sagt att det i dina verk ofta tolkas in andra syften och motiv än vad du haft; ofta en politisering av din konst, t ex att lägga genusperspektiv på allt. Som att det finns en vilja hos folk att skapa en feministisk konstpersona. Det betyder att din politiska identitet som kvinna tolkas in i verket, det aktiverar instinkten att kvinnors skapande bara ska handla om just kvinnor, inte det allmänmänskliga. Vad gör det med ditt skapande att du märker av den här tendensen till politisering och arketypiska tolkningar? Påverkar det hur du tänker på din konst? Påverkar det processen? Hur förhåller du dig till det?

– Det här var ett issue för mig tidigare och jag var ganska arg över det. Sen bestämde jag mig för att i stort sett bara måla kvinnor, rätt och slätt som de symboler för människor som de redan var och är i mina bilder. Och i och med att jag kom till den slutsatsen så avdramatiserades det för min del. Men jag tror också att det hade med min feministiska resa att göra, jag kände mig inte lika ansatt och marginaliserad av de påståendena längre (även om det fortfarande var (den omedvetna) andemeningen), utan snarare stärkt av att uppgå i en större gemenskap och att jag sket i huruvida icke-kvinnnor eller inte kunde relatera till känslan i en bild ”bara” för att det var en kvinna i bilden som personifierade det tillståndet. Men det var och är fortfarande ibland en resa! Och jag nu är jag jättesugen på att bara måla nakna sovande män.

 

 

Typiskt för Sara-Vides konst är dels det utforskande elementet: hon skapar ofta bildserier som angriper ett tema ur olika perspektiv eller med små förändringar, det blir att lägga ett fenomen under lupp, dissekera och inspektera close up. Dels är symboliken typisk för hennes konst; alla verkens delar agerar som effektiva metaforer, Sara-Vide är expert på att på ett tydligt men också tvetydigt och kittlande sätt skildra grundläggande och komplexa känslotillstånd och mellanmänskliga relationer. En relation präglad av maktobalans porträtterar Sara-Vide Ericson koncist, tydligt, träffande, relaterbart. Hur skapar man sådan konst? Hur bär man sig åt för att förstå kärnan av t ex mänskliga förhållanden?

 

Hur ser din skapandeprocess ut?

I början tog jag omvägen runt språket

– Den har sett annorlunda ut, i början tog jag omvägen runt språket, för jag trodde att det var det enda sättet. Jag gjorde grundlig research och lärde mig termer och teorier som beskrev olika tillstånd och sen försökte jag forma en bild utifrån det. Nu gör jag tvärtom. Jag griper i en bild när jag känner den och jag försöker hela tiden att uppmuntra det hos mig själv, att låta det ”räcka” för att det ska bli en målning. Att jag känner den.

Acting VERY strict art teacher today 📉 (hiding taking selfies in the teachers room moahahah)

Ett inlägg delat av Sara-Vide Ericson (@saravideericson)

– Jag tänker på det som att det är som ett mörkt rum, som jag plötsligt blir inkastad i. Dörren slår igen bakom mig och jag vänder mig hastigt och rycker i handtaget, men det är låst. Jag vänder mig sakta om med utsträckta händer och känner försiktigt mig omkring, det är helt kolsvart och jag blinkar liksom med ögonen. Sakta rör jag mig utåt i rummet och ramlar nästan omgående över något, kanske är det en stol? Jag känner en skarp bordskant slå mot låret och sakta, sakta är det som att ljuset i rummet tänds, kanske är det bara som att ögonen vänjer sig vid mörkret, eller är det en sån där störig energilampa som tänds sakta. Jag kisar och börjar kunna skönja vad som finns i rummet och plötsligt är hela rummet upplyst och jag ser var väggarna är, hur det är möblerat, vad rummet har för syfte. Då kan jag plötsligt lämna rummet, och målningen är färdig.


 

IMG_2064.JPG

Varför väljer du ofta att använda dig av/ha fokus på människor i dina målningar?

– Figurerna i målningarna arbetar som pointers! Dom tvingar liksom betraktarens undermedvetna att engagera sig, läsa och översätta situationen dessa står i, och på så sätt tycker jag att de får kropparna utanför målningen att snabbare fyllas av den känslan som kroppen i målningen är fylld av.


 

Ser du på dina målningar som självporträtt, eller är kroppen bara ett redskap för att förmedla andra syften?

– Det är ett sätt att skapa en känsla, utmana mig själv att fyllas av den och sen genomleva den. Jag kan bara göra konst genom att använda mig själv som ett redskap för att komma närmare och förstå de olika tillstånd som jag där och då undersöker. Det jag gör är då att tvinga mig att befinna mig i ögat av stormen – och känna hur det känns att stå där i den iskalla strömmen av blodrött vatten till exempel – innan jag målar det. Det naturliga tillvägagångssättet för mig är att att genomföra mina målningar; även de målningar där man inte kan se min fysiska medverkan i det färdiga resultatet.

 

En egenskap som Sara-Vides konst har som vi verkligen älskar är hur hon målar natur och miljö, hur ljus och skugga ligger som tunna lapptäcken över bilderna.

Vilken roll spelar natur och miljöer i skapandet och i konsten för dig?

– De är som visuella metaforer för att ett tillstånd, eller ibland som en neutral fond för såna målningar som behöver det. Eller ibland är de som färdiga, som de är. Att man inte kan lägga till nåt utan att stämningen bryts. Jag samlar såna platser som ett kartotek i mitt huvud och spelar upp hela det registret mot olika eventuella målningar ibland.

IMG_2062.JPG
Jag ser på världen genom mina målningar

 

I SVT-dokumentären Konsthistorier visar du hur du lägger ett föremål (täcke) på en särskild plats för att “ladda” det med en viss energi. Brukar du arbeta på det sättet? Ser du konstnärliga energier i olika ting och platser hela tiden? T ex: är det en intellektuell process, ett tillstånd du använder dig av i arbetet, eller bara så du ser på världen? Eller nåt helt annat?! Vi tycker det är superfint och intressant!

– Eftersom jag, lite väl hårddraget kanske, men ändå, är helt tom utan mina målningar så är det mer det första alternativet. Jag ser på världen genom mina målningar. De konstnärliga energierna och strategierna jag har är även de som formar resten av mitt liv.

IMG_2115.JPG


 

Berätta om ormen som du ofta har med som symbol! Varför är just ormen stark för dig, vad symboliserar den? T ex i utställningen While Unconscious.

– Det var en dröm jag hade tre nätter i rad. Jag har alltid varit livrädd för ormar och ofta drömt att det är fullt av dom på marken och att jag velat ta mig förbi men kollapsat av rädsla. Den här drömmen var annorlunda för jag kunde ta mig förbi, om jag tittade noga, noga var jag satte fötterna i det torra gräset. Så länge jag inte klev på en orm så kunde jag sakta ta mig framåt. Så jag målade det. Sen kom min moster in i ateljén, hon är som en mamma för mig och vad hon känner för mina målningar är viktigt. Hon hade med sig en påse bullar och hon kollade på ’Snake Dance’ med avsky i blicken och knogarna som höll i bullpåsen vitnade och sen sa sen ”usch, fy vilken vidrig målning!” Sen drogs ett snett leende, som en mask över den tidigare visade avsmaken, och hon sa ”du vet vad Freud sa om man var så rädd för ormar?” Och jag blev så JÄVLA arg! Skitförbannad blev jag och efter att hon gått sparkade jag sönder en stol. Sen blev jag helt paralyserad av varför jag blev så himla arg och nästa målning jag målade var “Nykränkt av det undermedvetna”.

 

snake.jpg

 

– Relationsprojektet “She Wolf” pågick i ett år, idéen var att göra en målning av varje relation. Sara-Vide har tidigare sagt “vissa har jag känt en natt, andra ett halvår. Vissa har blivit en målning, andra valde jag att sluta träffa för att de inte kunde bli en målning” om projektet.

 

Så det slog mig plötsligt att jag bara borde måla vår relation

Kände du direkt intuitivt hur det skulle målas eller utforskade du först genom intellektuellt arbete och/eller prövade dig fram genom målning? Förändrades din relation till förhållandet/personen efteråt? Vad hade det för funktion för dig?

– Jag var så himla kär i den där killen (målningen “Elias”), han satt alltid på den där blåa ponchon i fåtöljen och rökte i min ateljé. Vi låg och höll på – men jag kände att jag liksom inte nådde honom och att jag inte var beredd på att blotta mig heller  för då visste jag inte vad som skulle hända. Så det slog mig plötsligt att jag bara borde måla vår relation, som den var. Sen tog det slut och jag blev kär i en annan kille, och plötsligt kände jag att jag skulle måla den relationen också. Och sådär fortsatte det, jag tror inte jag fattade att det var en serie, eller ett samband, förrän efter tre målningar, haha! Och då uppstod en helt annan problematik, för då kände jag att jag var tvungen att skapa sådana relationer, en där jag blev olyckligt kär; för att jag skulle kunna göra fler målningar. Av erfarenhet märkte jag också att jag inte kunde fejka att jag var kär i nån, det inte kunde vara fejk, jag var tvungen att känna på riktigt, annars kunde det inte bli en målning. Det jag lärde mig av allt det där är nu ganska självklart, det är nämligen inte så olikt mot hur jag jobbar nu. Det måste vara på riktigt, och det kan vara ganska jobbigt.

Jag är fruktansvärt obildad



 

Vad drömmer du om att kunna skapa för konst/att skapa konst om?

– En gång på Konsthögskolan kom min professor in i min ateljé, han släpade benen efter sig för jag hade typ tvingat honom för att det var nåt jätteviktigt jag behövde visa, och när han kom in så tittade han snabbt på målningen, sen svalde han luft och tittade först i fåtöljen innan han satte sig ner, knöt händerna för bröstet och suckade, svalde igen, och sen sa han … ”Får man ens göra så här så här banal konst?” Fast han sa det utan en negativ värdering i det, det var mer som att det var en ärlig fundering. Jag stod bredvid och studsade upp och ner med tungan flängande, lite som en springer spaniel. Och jag tänker ofta på det, att ju ärligare det är, ju mer blottad är man och ju mer nära segmenten i det undermedvetna och det allmänna är det. Och jag känner ofta att när jag har en kris eller gör mina sämsta verk, då är jag uppe och rör mig ovanför det där, uppe vid en yta som inte är så himla viktig egentligen.

 

Vilka konstverk är du mest nöjd med och varför?

– Eftersom jag har så dåligt minne och är så jag-svag så är jag mest nöjd över dom som folk tjatar om oftast, eller dom jag oftast ser på bild, haha! Fast det finns målningar som är väldigt viktiga av personliga skäl, de kanske har öppnat upp nåt inom mig som jag inte kommit åt innan eller att de plockade fram en liten del av min själ om jag hade tappat på vägen, men som plötsligt speglade sig i den där målningen. Då blir jag som kär i de verken. Det kanske rör sig om tre-fyra stycken.

Tbt to when I had a better dress code

Ett inlägg delat av Sara-Vide Ericson (@saravideericson)


 

Har du några favoritkonstnärer som är icke-män?

Ja massa, fast ändå inte. Jag har inte så många favoritkonstnärer för jag är fruktansvärt obildad, men samtidigt kan jag lätt gå upp i nåt och älska det stenhårt, men i nästa veva glömt namnet. Men måste jag säga nåt så säger jag Iris Smeds och Georgia O’Keefe!