Magiska festdagar i skärgården

Emilia Hasselqvist Langefors, en av hjärnorna bakom Instagramkontot @konstkvinnor, besöker en magisk festival i Blekinge skärgård där ljud, ljus och performanceverk blandas med den omgivande naturen.

IMG_2051.JPG

Jag mötte en naken brandman i en bastu på ett milt blekingskt hav och han bad mig börja den här artikeln med hans nakna närvaro.

Jag mötte en medeltidsbesatt tältgranne på campingen som oombedd bjöd på vin och fakta om diverse medeltida italiensk litteratur.

Jag mötte en tjejrejvbrud i en dansande publikmassa och hon skrek att vi skulle adda varann på Facebook och jag skrek ja.

Jag mötte en mjukvit förvirrad svan i den bultande neonnatten (och jag undrade om den gillade läget eller inte).

Jag mötte Alexander Höglund på en promenad genom hagar och över hällar på Tjärö i Blekinge skärgård inför festivalen PLX Tjärö, för att prata om initiativet och om vad PLX är och gör:

– Man kan säga att vi har en informell slogan som är att PLX är ett sätt att umgås, säger Alexander och visar mig till en liten stig längs vattnet och klipporna som badar i skuggmönster. PLX arrangerar diverse kulturevents, främst kring konst och musik, och har bland annat blivit uppmärksammade av Nöjesguiden som en av 2014 års bästa skapare av mötesplatser. Organisationen startades av ett gäng vänner som ursprungligen kommer från Karlshamnstrakterna, där de för ungefär tio år sedan arrangerade sin första ravefest. De har under följande år organiserat liknande fester och konstevents främst i Malmö, men är nu tillbaka på hemmaplan med nya riktningar och ambitioner. PLX Tjärö är mer än en ravefest; det är en upplevelse driven av lusten att totalt omslutas av kreativitet, möten, konst och musik.

Konceptet att blanda konst och musik på en festival intresserar mig, och jag frågar hur de har tänkt kring det.

– Tjärö är en ackumulering av allas vår vilja att uppleva saker. Folk vill ha mer än bara en äng och musik – vi vill erbjuda en helhetsupplevelse, förklarar Alexander när vi skymtar bygget av scenen “Klyftan” i en skogsdunge. Över havet reflekteras solen i små klungor ljus. Det blåser kraftigt uppe på klipporna, men höjden är värt det, för här ser man ut över skärgårdens små öar, böljande hav och segelbåtarna i horisonten. Den helhet han pratar om består dels av konsten och musiken, men också av detta. Av naturen här på Tjärö.

Foto: Cecilia Bäckmark

Foto: Cecilia Bäckmark

– Ön är den tredje spelaren som gör allting möjligt.

Det är en fantastiskt vacker plats. Alexander håller med mig om det och säger att han vill att naturen ska ge någon sorts frid för själen, att “man ska kunna lämna sina åtaganden på fastlandet”, och därmed helhjärtat ta del av musiken, konsten, umgänget och naturen. Och Tjärö är verkligen en bra plats att hålla denna festival på. Festivalen är en blandoas där strobesen i neon glider utmed kobbar och skär, multnande gärdsgårdar i rödsvingelgräs blir rosa av strålkastarna, technobeatsen blandas med fågelsång och fyllevandringen hem är genom en tät skog, över stenar, trädrötter och sumpmark. Ön blir både en symbolisk och konkret geografisk isolering och avskärmning från omvärlden. Alexander poängterar att det är mycket praktiska omständigheter som klaffat bland annat tack vare Tjärös ägare och det team av människor som hjälpt till.

Performanceverk integrerade i naturen

IMG_1369.JPG

För att verkligen ta till vara på öns magi berättar Alexander att PLX har försökt hitta konstnärer som kan jobba med och förhålla sig till platsen med sin konst, vara aktiva på plats; skapa en lust hos besökarna att ströva runt och upptäcka, skapa en känsla av att festivalen och ön är symbiotiska dessa dagar 25-26 augusti. Längs stigarna mellan scener och platser på området finns mycket riktigt olika konstinstallationer, tillfälliga performanceverk och mer statiska verk integrerade i naturen. På båten över till ön hör jag konstnären Madeleine Andersson pekandes på klipporna säga till en vän att det är just såna klippor hon vill använda sig av i sitt verk “nothing less than my entire soul/a desktop poem” som två dagar senare presenteras på ön. På väg till toaletten ser jag Richard Krantz samtala med någon och visa med handen mot himlen: “Här tänker jag att flygplanet ska passera”. Verket han talar om är “banner 001” som plötsligt bryter Radio Malmö Antenns elektromys under fredagseftermiddagen: ett plan cirkulerar högljutt över ön med en banderoll bakom sig på vilket texten “FREE WIFI” står. Allas blickar vänds uppåt, allas mobilkameror likaså. Vi kontrollerar fundersamt och lite generat om det verkligen finns fritt wifi (det finns ett öppet nätverk men det fungerar inte).

 

D5F677B2-0A22-4C4B-9EC4-E25D9D169B30.jpg

Det är ett flertal andra konstnärer som är delaktiga på olika sätt, bland annat performanceduon Lundahl & Seitl som gör sin otroliga performance “Symphony of a missing room” som laborerar med rumsuppfattning. Finn Joel Antons matematiska kritstrecksklotter på klippväggar här och var på ön är ett naivt, och med enkla metoder, påträngande verk som följer en hela festivalen. 4+4=8 står det på en stor sten vi passerar vid campingen, under en längre promenad ute i spenaten ser vi ett annat tal och en igenkänning och undran börjar spira, den fortsätter varje gång man får syn på ett nytt tal. Förbi campingen, vid havet, hörs fredag kväll i solnedgången musik och primalskrik, det är Salad Hilowles performance som pågår i det orangea ljuset över det nu nästan stilla havet.

Klädd i vitt lägger hon sig raklång på människor och täcker deras kroppar med sin

Alva Willemark, en konstnär som till stor del fokuserar på kroppen, kroppslighet, kroppar i möte, gör det även här på PLX Tjärö. Hennes performance “Weight duvet” (i serien “Kroppsnära tjänster”, mer på hemsidan) pågår även under andra akter på festivalen, bland annat vackert kontrasterat eller kanske speglat av Pyramidos growl och sludge metal-toner i skogen. Klädd i vitt lägger hon sig raklång på människor och täcker deras kroppar med sin; lägger sin tyngd och värme som ett täcke över dem.  

Halvnakna snubbar i bastuflottar

35B6AEB5-5AE8-488C-9FF4-5CA96210A030.jpg

Kvällen innan jag pratar med Alexander Höglund har jag pratat med den där brandmannen och några andra nakna/halvnakna snubbar i bastuflotten om all tid som lagts ner på bygge, ljud och ljus, och jag och mina vänner har också noterat ljusjobbet; vi har tagit bilder upplysta av neonstrålkastare i daggdränkt nattgräs. Alexander menar att det har med helheten att göra, att över hela området inbjuda alla sinnen och alla möjliga kreativa uttryck.

– Vi vill såklart låta de som gillar ljus och ljud få spelrum att göra vad de vill! säger han.

943C9E7C-595A-44BA-ABA2-9CDE64B12476.jpg
Tjejrejvbruden jag addat på Facebook skriker “hur fett är inte detta?!”

Det är vackert att vandra omkring i naturen om natten när den lyses upp av strålkastare, träden skrikande gröna mitt i beckmörka vattnet och himlen, att kasta långa skuggor i rosabadad mark på väg till tältet, en grotta i skogen där flera ljusfenomen flimrar kalejdoskopiskt och magiskt. Vi dras dit, sitter där och badar i intensivt vackra ljusflämtningar vid sidan om Marta Masternaks urbana surrealistiska collagetavlor på plywood, innan vi går till Aina Myrsteners lite försenade spelning med hennes cello och elektroniska sampling som bara förstärker känslan av magi.

IMG_1521.JPG
Foto: Monica Wasch

Foto: Monica Wasch

På bryggan där vi la till med båten när vi anlände spelar Bella Boo i fredagsnatten, och det fullkomligt sjuder och pulserar av ljus, dans och rörelse. Havet är där. Vi är där. Bella Boo är där. Det känns som att det är allt som behövs i det ögonblicket, och varje minut är en svettig evighet. Setet får verkligen publiken att gå in i en slags trance, jag ler när jag ser alla frigjorda rörelser, upplysta ansikten och den magnifika discokulans reflexklotter på de upplysta vågorna. Jag ler när jag ser Bella Boo titta på allt detta och le, när hon skickligt leder oss in i dessa extatiska känslor. Tjejrejvbruden jag addat på facebook skriker “hur fett är inte detta?!” och jag skrattar och håller med. Mina vänner snurrar runt och på vattnet flyter svanarna som spöken. Djupare in i skogen, en 10–20 minuters vandring (beror på promillehalt och om det är mörkt) är scenen “Satelliten” belägen, där gryningstimmarna dansas in till DJs som Nadja Edman och Yunton Beach. Den fantastiska Helena Engberg under alias Femte skapar en alldeles utomkroppslig feeling när hennes blandgenremusik sveper som en dimslöja över de svårframkomliga stenrösena och sluttningarna scenen omgärdas av. Natten glöder av cigaretter, spliffar och strobes. Vid fyrasnåret fumlar vi oss tillbaka, lite vilsna och förvirrade i skogen, förbi ljusinstallationer och Masternaks konst. 

4DE53BB0-BADF-487D-889C-EC6286DA7C7C.jpg
IMG_1463.JPG

Essensen i den här festivalen är just det som Alexander betonar och som intresserar mig; föreningen av kreativa uttryck och natur, att på en festivalarena inkludera inte bara musik utan ett brett spektra med konst. Det gör festivalen en tjänst. Faktum är att det gör allting en tjänst; konsten blir lättillgänglig och frisläppt på ett inspirerande vis, musikupplevelserna förstärks av den genomsyrande stämningen, platsen besjälas och upphöjs - kort sagt: festivalen blir en enhetlig atmosfär som osar magi och kreativitet, och den får vi saliga vandra runt i under augustis slutvers. När solen sänker sig över havet och skvalpar som en mognande frukt i det bräcka vattnet, hörs rösterna från på klipphällarna sporadiskt utspridda människor. Uppvärmning inför konsert på scenen nedanför oss. Plötsligt börjar ett tiotal personer sjunga “Ja må hon leva” för någon som tydligen fyller 31. Den firade skrattar och tackar och blir bjuden på cigg. Jag ler mitt i mina försök att fota pastelldränkta havet och tänker att jag är glad för hennes skull, för jag tänker att just nu önskar jag alla människor att få se solnedgången sänka sig över PLX Tjärö.

 

Den som vill veta mer om PLX eller hålla sig uppdaterad om events de anordnar, kan kolla in hemsidan.

Ni hittar dem också på Facebook och Instagram.

IMG_2048.JPG