Pionjärer med vänskapen som drivkraft

Som en del i LoveStorys artikelserie om kvinnliga duoskap i kulturen har Axel Östman funderat över hur förfördelade grupper vågar skapa banbrytande verk. Är det tack vare vänskapens trygghet?

 Elin Wägner och Moa Martinson. 

Elin Wägner och Moa Martinson. 

Att skriva kan vara en riskabel verksamhet. Kanske inte själva processen lika mycket som offentliggörandet av produkten. Oavsett om man skriver självbiografiskt eller inte, ligger texten nära ens person. Det är att låta en inre monolog ta form i text. Att sedan låta någon läsa, är skräckinjagande. Ännu mer om det man skrivit ligger bortom normen, antingen tematiskt eller formmässigt. Var hittar man i så fall inspirationen? Hur vågar man vara en pionjär, en normbrytare?

 
Hur vågar man vara en pionjär, en normbrytare?

Livet imiterar konsten men konstnären är en förlängning av livet, ett språkrör för samhället. Framförallt romaner sägs ofta spegla tiden de skrivs i. Men det är bara en del av sanningen — även de som tillåts skriva berättar om samhället de lever i. Vilka vågar egentligen, på vilka villkor gör man det? Det kan finnas ett förbluffande självförtroende hos vissa författare. Karl Ove Knausgårds romansvit Min Kamp är ett tydligt exempel på detta. Utan att säga varken från eller till om verkets kvalité är det onekligen en stor ambition, ett stort anspråk. Sex romaner, sammanlagt runt 3000 sidor.

 

Det finns liknande projekt. Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt är ett exempel, Lars Noréns En dramatikers dagbok ett annat. Fortfarande utan att bedöma dem som litterära verk framträder här en gemensam nämnare. Norén, Proust och Knausgård tillhör alla den mest privilegierade av samhällsgrupper. De har levt ett liv, om inte fritt från motgångar, så i alla fall ett fritt från sådana relaterade till sin medfödda identitet. En tanke är att källan till deras enorma anspråk är just denna trygghet.

 

Vad är då slutsatsen av detta? Att bara vita, heterosexuella män kan skapa revolutionerande verk, att bara de vågar bryta mot konventioner? Kanske inte; för visst finns det skapande människor som inte tillhör de mest priviligierade grupperna. Skillnaden verkar ligga i att de förfördelade gruppernas väg framåt inom litteraturen är gemenskapens och vänskapens snarare än den individuella.

 

Den svenska arbetarförfattaren Moa Martinson var på många sätt en pionjär. Hennes självbiografiska romantriologi om alter egot Mia kan ses som en föregångare till just Knausgård. Även skildringen av till exempel barnafödsel i boken Kvinnor och äppelträd är känd för sin realism. Just Kvinnor och äppelträd publicerades 1933, men hennes första verk var följetongen Pigmamman, som publicerades i tidskriften Tidevarvet. Där var den feministiska ikonen Elin Wägner redaktör, med vars hjälp Martinson senare gick en kurs i maskinskrivning. Detta möjliggjorde Martinsons framtida författarskap, och med det hennes feministiska gärning.

 
Det är, tillsynes, så man vågar. Och någon måste våga.

I en amerikansk kontext syns exempel som beatnikrörelsens ikoner William S. Burroughs och Allen Ginsberg. Ginsberg spenderade stora delar av sitt vuxna liv med en man, medan Burroughs inte levde ut sin sexualitet på samma sätt. Istället tar den sig uttryck i hans författarskap, under en tid då homofobi var lagstadgat och själva handlingen minst sagt tabu. I ett förord till Burroughs bok Tjacket nämner Ginsberg deras brevväxling. Han tog emot hans korrespondens och utkast till manuskript, uppmuntrade honom att fortsätta. På ett sätt liknar det Martinsons relation till Wägner. Två individer under ständigt hot från samhället, som kämpar mot omvärlden, men som med varandras hjälp skildrar det som tidigare förblivit dolt.

 William S. Burroughs. 

William S. Burroughs. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Martinsons och Burroughs verk var båda nyskapande, men kanske framförallt modiga. Att skriva sådant handlar inte om att vara en övermänniska, eller en hjälte. Det handlar om att hitta sitt sammanhang. Att skapa en artificiell trygghet, en gemenskap där förtrycket istället blir fiktionen. Det är, tillsynes, så man vågar. Och någon måste våga. Precis som Martinson och Burroughs tack vare sina respektive vänskaper gjorde då, måste vi göra det idag. Inte för att Knausgård inte duger, utan för att mänskligheten har djupare smärtpunkter än faderskomplex.