Krönika: Förlåt för att jag föddes 1995

– Vad fan har till exempel Ingvar Oldsberg gjort, som inte Bianca Ingrosso har? skriver Emelie Olsson som anser att hennes generation blir orättvis beskylld för att vara bortskämd. 

Ärligt nu, kan vi prata lite mer om hur förbaskat trött en är på att få höra hur lat och bortskämd man är som 90-talist? För all del, jag kan bara tala för mig själv. Kanske har jag något övermänskligt driv, kanske har jag haft tur, kanske omringar jag mig av exceptionellt drivna människor helt enkelt. Eller, så är det så att vi aldrig som nittiotalister kommer att bli accepterade på arbetsmarknaden.

Tillhör en narcissistisk generation

 Emelie Olsson.

Emelie Olsson.

Den första som dyker upp när jag med mina flinka tekniska, bortskämda fingrar surfar in på Google och söker på "nittiotalister", är en bok av Ana Udovic. "Generation Ego – att fostras in i en narcissistisk kultur", om alla åttiotalister och nittiotalister som tillhör "Generation me". För dig som inte visste det, så kan jag rapportera att vi nämligen är den generation som amerikanska psykologer menar har drabbats av en narcissistisk epidemi. Tänk att jag fick googla hur epidemi stavades, och gör det varje gång. Att jag aldrig behöver faktiskt lära mig hur ordet stavas eftersom jag tillhör en så pass bortskämd generation att jag "googlar allt". 

Mitt första jobb var på en åker.

När jag är fjorton år gammal så får jag mitt första arbete, och måhända att jag tillhör den sista generation som kommer kunna säga detta: mitt första jobb var på en åker. I timmar kröp jag omkring i lera, utan riktiga arbetskläder på en dyngsur åker för att dra av blasten på pepparrötter. Min hud var sönderbränd och mina ben sönderstuckna och bitna av blinningar, getingar och andra insekter jag inte tidigare visste kunde lämna faktiska bett på huden. Efter bara två dagar. En dag var vi så smutsiga att vi inte fick åka med bussen tillbaka hem till vår stad, det fanns inte direkt någon dusch på det jobbet så att säga. Men det var faktiskt helt okej betalt, faktiskt mycket bättre än den arbetsplatsen jag efter det stannade på i ett år där jag jobbade som servitris för 55 kr i timmen. På åkern fick man 100 kr i timmen per längd, en längd fixade man på någon timme om man var riktigt snabb och inte fuskade förstås och fick göra om allt från början.

Arbetsgivare utnyttjar en

Sedan dess har jag krigat på. Och den här texten handlar inte om hur duktig jag är, eller vilken fascinerande arbetsmoral jag tror mig ha. För det har jag ärligt talat inte. Inte längre i alla fall, för jag är så urless på alla pissiga arbetsgivare som utnyttjat en på grund av den rådande arbetslösheten bland unga i Sverige. Vad har jag mer gjort än slavat på servitrisjobbet som betalade mig svart i slutet av arbetsdagen, där gamla barndomskompisars pappor kastade fruktansvärda sexistiska kommentarer efter femtonåriga jag när jag vänt bordet ryggen? Telefonförsäljare, förstås. Den tiden i mitt liv är fortfarande så pass jobbig, på grund av det arbetet, att jag inte är redo att prata om den så här öppet. Det är väldigt få i min närhet jag berättat om det för.

Förstås har jag även sedan avancerat, jag har jobbat som säljcoach, drivit in inkassoskulder, torkat barnkräk och haft vilostund, jobbat på café för 60 kr i timmen med två timmars resväg till jobbet. Jag har sålt annonser till företag, gjort undersökningar för SIFO, jobbat i kundtjänst, varit taxitelefonist, butikssäljare, stått på event och krängt strumpor. Ja, man hinner ju med en del när man börjar som femtonåring.

 Skärmdump från  Bianca Ingrossos blogg .

Skärmdump från Bianca Ingrossos blogg.

90-talister vill visst jobba

I tre månader har jag varit arbetslös. På grund av depression och utmattning. Jag har inte en enda vän som varit arbetslös någon gång. För även de har torkat avföring, slavat för en minimilön som inte borde existera i Sverige, suttit dödsvak trots alldeles för ung ålder och avsaknad av erfarenhet. De har bränts ut och körts över. Och framför allt har de precis som jag blivit sågade av den äldre generationen. Det är liksom inte längre läget i Sverige, att en kan knata ner till sin lokala ICA-butik och bara börja HUGGA IN! När jag bodde i min hemstad sökte ett café en diskare, de fick 500 ansökningar. Femhundra.

Men så är vi ändå lata jävlar, som inte VILL jobba. Och vill vi jobba, ja då är det nu bara sådana här vad heter det... LÅTSASJOBB! Bianca Ingrosso till exempel, hon har ju inget "riktigt jobb". Hon är bara med i flera tv-shower, poddar, skriver, och driver några av Sveriges största sociala mediekonton. Äh! Ursäkta mig, men vad fan har till exempel Ingvar Oldsberg gjort, som inte Bianca har? Den äldre generationen har, nämligen och tydligen, mandat att besluta vilka arbeten som får benämnas som riktiga! Vi vill ju bara jobba inom media och flamsa runt i Paradise Hotel och knulla i TV. Fy fan, vad det måste vara svårt att ta in hur samhället förändras och hur vi försöker acklimatisera oss till en helt omöjlig samtid. Där vi dessutom måste städa upp efter deras vårdslösa sätt att behandla jorden på stå upp för de svaga i samhället.

Sista droppen var nog när en arbetsgivare menade på att jag skulle tävla med andra kollegor för att få timmar.

Vad är det de inte fattar? Vi har inte gjort vinst på någon bostad som dem. Vi hade inte möjligheten att klättra inom företag innan allting digitaliserades. Jag är rätt så jävla säker att de flesta över 40 hade ett första jobb som antingen 1. Inte finns längre eller 2. I dag bemannas av en maskin eller dator.

Vi får väl hoppas att utvecklingen inom artificiell intelligens går i raketfart så vi slipper stå och slå våra kids med träpåkar i huvudet om en sisådär 20 år för att vi inte hängt med. Mina barn kanske blir uppfostrade av robotar, för framtidens bästa så att säga. Förlåt, jag kom verkligen av mig. Pissiga arbetsgivare var det! Sista droppen var nog när en arbetsgivare menade på att jag skulle tävla med andra kollegor för att få timmar. Eller den som inte tänkte ge mig övertidsersättning för att den tänkte att jag inte hade koll på LAS. Eller den som försökte mena på att jag inte hade någon uppsägningstid om jag själv sade upp mig. För att inte tala om alla skamliga förslag en fått i sitt arbetssökande: "Jag har inget jobb att erbjuda, men vi kanske kan ta en kaffe och prata lite? Du verkar fin! :)".

Förlåt för att jag föddes 1995 och för att jag tydligen fostrats av "Generation grottmänniska".