Kreddigt innehållslös föreställning i medieflödets anda

Recension

"Total Fräschhet"

Teater Brunnsgatan Fyra

 Foto: Teater Brunnsgatan Fyra.

Foto: Teater Brunnsgatan Fyra.

Total Fräschhet är en produktion av och med Anton Hellström, Ossian Melin och Filip Aladdin som tar med publiken på en osammanhängande resa där vi får hälla i oss vår obehagliga samtid i snabba shots hembränt. Det blir jobbigt efter ett tag, men som tröst får vi mersmak av hånanden av Berghs (School of Communication) och Tommy Berggren. Det är ganska tydligt att detta på många sätt är en parodi av medie- och kultureliten, men kanske också av trion själva.

De lösryckta scenerna och digitala installationerna påminner mycket om trions sketcher på Instagram-kontot @olikapersoner. De är korta och innehållsfattiga, men hinner lämna ett för det mesta positivt intryck på publiken. Total Fräschhet påminner om dagens fria, röriga mediaflöde och hur högt och lågt blandas sömlöst, som att vi sitter med ledarsidorna och clickbait-sidorna i ett enda broderi. Det blir svårt att hålla reda på vad som är seriöst eller inte. Om det ens är relevant.

Skrattflämtningarna framkallas lika mycket av smart komedi som av ren och skär förvirring

Ett massivt tryck av KonstAB täcker hela scenen, namnet trion bär utanför Instagram. Jag hejdas av namnet och minns Tora Rydelius uthängning via hennes Instagramkonto @1337likes. Att det är ett Stockholmsbaserat satirkonto gör allt ännu mer intressant, då KonstAB nyligen uttryckte sitt Stockholmshat i en intervju med DN. De själva är tydligen "extremt göteborgska". För mig gör det inget, jag kommer från skogen, men för de flesta stockholmare gissar jag att trion har träffat en känslig nerv. Stockholmshat är alltså att förvänta, mitt i Stockholms kärna på Teater Brunnsgatan Fyra.

När ridån går upp möts vi av en psykedelisk trollskog gjord av fogskum; DIY-känslan är påtaglig. I ett hörn av scenen har en stugliknande hotellreception klämts in. Även om de själva förklarar för publiken att pjäsen handlar om de två prinsarna som har fått i uppdrag av Blåbärskungen att rädda jordens fria konst, så handlar Total Fräschhet egentligen om tio saker parallellt.

Jag måste vara ärlig, jag fattar inte mycket

Jag måste vara ärlig, jag fattar inte mycket av det som pågår på scenen, och jag är osäker på om någon annan heller gör det. Referenserna sköljer över mig och innan jag har greppat blinkningen till Blåbärskungen i Åshöjdens BK (Max Lundgrens ungdomsbokserie) så är vi vidare på nästa grej. Skrattflämtningarna framkallas lika mycket av smart komedi som av ren och skär förvirring.

Total fräschhet kan ibland kännas som en lång name dropping-session för de som har koll på populärkulturen från 70-talet och framåt. Som en grönis i storstaden är det lätt att ge upp, även fast det inte egentligen spelar någon större roll om man vet vem David Denick är.

 Foto: Teater Brunnsgatan Fyra.

Foto: Teater Brunnsgatan Fyra.

Men något magiskt händer under pjäsen gång. Trion vänder utanförskapet och använder lösa scener och märkliga uttryck som ett återkommande verktyg; plötsligt är vi alla med på internskämten. Vi är inte längre grönisar, stockholmshatare eller stockholmare, vi är bara människor som tillsammans skrattar åt låten Stereo Love och Joakim Lamotte. Citatet “Jag arbetar som nattportier om natten” gick till och med hela vägen till tryck på fina t-shirts, och citatet ringer fortfarande i mina öron.

För att delta i en klassisk kanonisering av artsy boys skulle jag kunna krysta fram en djupare analys eller kritik, men det känns hycklande och överdrivet välvilligt när föreställningen framförallt bara stinker av ironi och lekstuga. Men det är väl trots allt lite kreddigt med en föreställning där publiken inte fattar ett skit.

Sofia Rydhard