"Det känns ju in i själen att vara kvinna"

Som en del av LoveStorys artikelserie om kvinnligt duoskap inom kreativa yrken har kulturskribenterna Olivia Thorell och Sofia Rydhard i detta lyriska samtal funderat kring att skapa tillsammans, och om hur deras vänskap förhåller sig till deras skapande. 

De andra texterna som finns att läsa på temat hittar du här, här & här

 Olivia Thorell.  Foto: Privat.

Olivia Thorell.

Foto: Privat.

Hur kan man någonsin skapa något intressant om övertygelsen inte finns där?

Olivia: Genom skapandet kommer vi varandra nära på ett nytt sätt. Delar och ser, det innersta. Jag tycker om att se er, mina systrar. Och jag tycker om att låta mig bli sedd genom era ögon.

 

Sofia: Som vi bär på olika historier tynger en gemensam vikt ner kvinnosläktet. Vi behöver varandra, det känns ju in i själen att vara kvinna. Tveksamheten världen alltid har bemött oss med, tveksamheten man har mot sig själv. Egentligen, Olivia, borde vi åka till Kungsberget och skrika ut alla strukturer och släppa alla analyser. Hur kan man någonsin skapa något intressant om övertygelsen inte finns där?

 

Den finaste kärleken är den som kan låta pågåendet pågå, sida vid sida i görandet, i den vänliga, mjuka tystnaden.

Olivia: Från bergstoppen sjunger jag: Vi behöver inte tveka. Världarna, orden, solen. I grund och botten är vi ett och samma. Det är en befriande tanke. I samtalet med rödsvinglet lär jag mig med andra ord någonting om mig själv. Varje röst räknas. Vi behöver inte tveka.

 

Sofia: Vi sitter vid köksbord och diskuterar tesorter. Här skapar vi tillsammans, leker oss fram. Ord som porlar och pennor som åker skridskor över pappret. Vi pratar för mycket, men stora konstnärer snackade väl för det mesta mer om sina stordåd än att på riktigt skapa?

Vi behöver struktur. På riktigt. Men för det mesta känns det okej att tappa tråden, vi hittar den någonstans under köksbordet om vi orkar leta.

 Sofia Rydhard.   Foto: Privat. 

Sofia Rydhard. 

Foto: Privat. 

 

Olivia: Jag tänker att livet kanske egentligen handlar om att förflytta sig mellan olika köksbord. Utbyta orden. Och stillheten. Är det själva tråden? Jag tänker på Tove Jansson och Tuulikki Pietilä. Den finaste kärleken är den som kan låta pågåendet pågå, sida vid sida i görandet, i den vänliga, mjuka tystnaden. En kolkrita eller en penna mot ett papper. Tecken och linjer. Utanför: havet och klipporna. Och det mjuka sextiotalsljuset genom fönstret, så som jag föreställer mig att det ser ut. Stordådet är livet, linjen, tråden, havet.

 

Sofia: Kanske borde vi också köpa en ö? En riktigt liten skruttig en kanske vi har råd med. Genom mitt fönster ser jag inget annat än mörker. I Stockholm slukas inspirationen av kyla och stress, jag fyller 20 om en vecka, men hur är man ens glad? Det är rätt som du säger om tystnaden. Jag letar efter ljuspunkter och du är en av dom. Vi borde köpa en ö. Men under tiden har vi ju din fäbo i Järbo, och köksbord. Jag längtar efter sommaren, när vi åt middag med din mamma och pratade som vanligt om musik och poesi, när vi klappade kaninungar i grannens stall eller när vi spelade schack på bryggan i solskenet.

 

Är jag en poet? Fyraåringen nickar, jag är vad jag vill vara. Vi behöver verkligen leken, och jag känner hur du drar orden ur mina fingrar.

Olivia: Om du blundar, Sofia. Nu. Känner du doften av skvattram och tall? Vi är vid Forslundsviken och badar. Jag tror på att flyta på rygg in i tanken, det blir mjukare så. Jag tror på att mörkret utanför fönstret är en skogstjärn. När jag var liten var Felicias täcke ett berg där vildhästarna bodde. Jag tror på att människan behöver leken, och kanske är det därför som jag så ofta återvänder till köksbordsöarna. Där finns vikdikterna och associationssprången. Där påminner vi varandra om hur det är att ge sig hän.

Sofia: Jag känner leken. Den vildaste fantasins utlopp. Jag tänker på hur en som barn kunde vara allt i hela världen. En modell, doktor, mamma, pappa. Men en sån självklarhet tog man sig igenom livet och jag saknar det. Är jag en poet? Fyraåringen nickar, jag är vad jag vill vara. Vi behöver verkligen leken, och jag känner hur du drar orden ur mina fingrar. Och det kreativa tvingas att finnas.

 

Olivia: Året är nittonhundrasjuttio och återigen har vi att göra med ett mycket tidstypiskt ljus, den här gången över ett ansikte. Joni Mitchell sjunger: ”I don't know who I am, but you know life is for learning. We are stardust, we are golden, and we've got to get ourselves back to the garden”. Jag tror att det är det vi gör nu, Sofia. Vi lär, leker, känner, ser. Och orden bär, back to the garden!

 

Sofia: Året är 2016 och vi träffas för första gången. Men vi har känt varandra långt dessförinnan. Det är något speciellt i att Instagram både är ångestframkallande och kompisframkallande, men aldrig i samma situation. Året är 2016 och vi är fem år in i den fjärde vågen av feminism. Jag ler när jag tänker på icke-männen som fyller mina kanaler och undrar varför världen inte saknade oss innan vi fick ta den här platsen.