Ett förföriskt helaftonsverk

RECENSION (DANS)

ÖRJAN ANDERSSON & ANDERSSON DANCE, "ALAE"

DANSCENTRUM I STOCKHOLM

 Foto: Chrisander Brun

Foto: Chrisander Brun

Alae på Danscentrum i Stockholm är ett helaftonsverk där dansare, Beethoven och en pianist delar scenen och berättar en historia om hur vi människor förhåller oss till varandra. Maskulint och feminint, makt och sårbarhet, kroppens gränser. Allt speglas på en enkel och färglös scen som istället fylls till bredden av intryck och känslor. Ett onekligen lyckat tvärkonstverk av den framgångsrike koreografen Örjan Andersson och den magnifike pianisten Per Tengstrand.


Det är inte första gången Andersson och hans kompani Andersson Dance blandar klassisk musik i ett tvärkonstverk, han är just nu även aktiv internationellt med det kritikerrosade Bachverket Goldberg Variations – ternary patterns for insomnia från 2015. Men när jag tar plats i salongen och ser den majestätiska flygelns konturer torna upp sig, med locket öppet som en svart vinge, blir jag säker på att jag kommer att få se något alldeles speciellt ikväll.

ALAE-press2.jpg

Tengstrand är den första in på scenen och inleder föreställningen med op. 31 nr. 2; ”Spöksonaten”. Stämningen byggs upp runt hans blänkande instrument och blir vårt enda ankare genom kvällen i en annars yvig och stor föreställning. Vi möter tre dansare som istället för att bli verktyg är fria individer med en historia att berätta.

Varje levande organism i Dansens Hus teater håller andan.

Javier Perez och Paul Pui Wo Lee inleder med en sårbar och intim duett, medan Ida "Inxi" Holmlunds i sitt solo går in i en intensiv dialog med pianisten. I en ömsom pulserande, ömsom flödande koreografi drunknar Inxi i Beethoven, och cirklarna hon gör runt flygeln bygger upp en nästan berörande elektricitet. En energi så påtaglig att den, i stunden då hon varsamt lyfter på pianistens händer från tangenterna, lämnar publiken i en exploderande tystnad. Varje levande organism i Dansens Hus teater håller andan.

 

 Foto: Chrisander Brun

Foto: Chrisander Brun

Inxi är just nu namnet på danssveriges läppar med en stor scen utomlands inom popping samt undergroundstilen vogue. Jag ser med nöje hur den förväntade moderna dansen blir endast en av många influenser hennes karaktär ger uttryck genom. Andersson visar hur man på nytänkande sätt kan arbeta med den intensiva och onekligen svårkoreograferade musiken av Beethoven, där nytt blandas med gammalt i en spännande och anspråkslös mix. Per Tengstrand, den världskände pianisten från Växjö, höjer föreställningen till unika skyar med sitt passionerade och sömlösa pianospel.

 

En långt stycke av föreställningen är till synes mycket influerad av känslosamma bibliska målningar; ett ögonblick är till och med en humoristisk tagning på jesu korsfästelse. De religiösa blinkningarna kan vara ett verktyg för att visa olika känslors yttersta kant, men de lämnar mig distanserad och flytandes bort i funderingar om hur jag ska formulera mig om detta.

Jag kastas fram i stolen, hungrig efter varje rörelse och ton.

Men för det mesta ger Alae förväntningarna man har på klassisk musik och omgivningen den ska utspelas i ett välbehövligt andrum. Föreställningen öppnar i en otroligt seriös anda, men utvecklar mer och mer humor. Jag glömmer snart korsfästningen och fnittrar istället när en av dansarna med en pipa i mungipan och stora fjädrar i håret förvandlas till en mänsklig klädhängare, eller kanske en julgran.


Konstformerna smälter ihop till ett och Tengstrand utstrålar en förståelse och vilja att prestigelöst utforska sin roll genom att ta del av allt scenen har att erbjuda. En idé som lätt hade kunnat bli ett platt försök att krydda till Alae gav istället föreställningen ännu ett spännande djup att utforska. Det märks att verket inte endast är ett kreativt samarbete, utan ett framgångsrikt samtal som har fångat styrkan och passionen hos alla inblandade. Jag kastas fram i stolen, hungrig efter varje rörelse och ton.

 

KulturSofia Rydhard