Allvarlig uppväxtskildring som skrivits förut

RECENSION

MARI TVEITA STAGRIM, "DET JEG LETTER ETTER, FINNES IKKE HER"

KOLON FORLAG 

 Foto: Ingrid Pop

Foto: Ingrid Pop

En av de första meningarna i den här boken är “Barnet föds med en föreställning om trygghet som en självklarhet. Världen bryter mot detta” (red. översättning). Det är en mening som sedan återkommer, tillsammans med några andra lika allvarliga utsagor. 

Det är tjuvrökning och tafsande män. Så det måste ju bli allvarligt. Eller?

Det är en allvarlig bok. Den handlar om två tonårsflickor som inte har det så bra, kanske har de ingen trygghet hemma eller så är det fördomsfullt av mig att tänka så, i alla fall glider de mest runt mellan kiosker och hamburgerställen och andras hem. Det är tjuvrökning och tafsande män. Så det måste ju bli allvarligt. Eller? Speciellt eftersom berättarjagets kompis, bokens “du”, börjar umgås mer och mer med en äldre man, pappan till en annan kompis. Hon försvinner allt mer från berättarjagets synfält, men inte från tankarna. Tankarna kretsar hela tiden till denna vän, som man förstår är påväg ner i fördärvet.

StagrimMariTveitaDetjegleteretterfinnesikkeherSTOR.jpg

Kropparna står i centrum, som de brukar i skildringar av unga tjejer: “Du var lika lång som henne, det våta håret klistrade sig mot ansiktet, ramade in de gröna ögonen, den gyllene huden. Jag minns dig bäst i bilder: Baddräkten satt tätt över din kropp, en trettonåring i en vuxenkropp, du kunde lika gärna ha varit en av föräldrarna som en av oss.” De måste övertyga busschauffören om att de ska få åka på barnbiljett.

Det är en bok, inte om att växa upp, utan om att redan vara vuxen fast man är ett barn. Jag gillar det temat väldigt mycket, men det känns daterat att skriva så pass allvarligt och sentimentalt med texten utplacerad i ett stycke, ibland några meningar, per sida. Mer likt scenanvisningar än gestaltning. Det är inget fel på allvar i sig, men tyvärr räcker inte det allvarliga temat – ungdomar som växer upp för snabbt och lämnas vind för våg – för att göra det till en bra bok.

Kanske är det just minimalismen jag stör mig på

Något kring boken skriker “debutant”, kanske för att författaren är född 1989 och för att boken är tunn och rosa. När jag förstår att det inte är Tveita Stagrims debut utan hennes andra bok, hennes första hette Alle nyanser av sinne, så ställer jag mig ännu mer frågande. Boken är inte bara tunn fysiskt, utan det är innehållet som helt enkelt inte väger så mycket som skulle behövas på de få cirka hundra sidorna. Berättelsen har jag läst förut, språket också. Trots det har den fått goda recensioner i Norge, där den ges ut. Välskriven får man i alla fall säga att den är, om man med välskriven menar att språket inte svävar ut i icke-fungerande metaforer och självgod poesi som det finns en risk för i sådana här böcker. Språket är stramt, å andra sidan känns texten väldigt nedskalad, som att det fanns mer text från början. Kanske är det just minimalismen jag stör mig på, att jag tycker en sådan här angelägen berättelse borde få ta mer plats, rinna ur på sidorna, vara känslosam. Skrika. Boken ger mig tyvärr ingenting, fast att titeln är så lovande. Titeln, Det jeg leter etter, finnes ikke her, utlovar en berättelse med mer hjärta och en starkare röst. Det finner jag inte här.

KulturAnna Axfors