Ted – snygg men tråkig

RECENSION (FILM)

"TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL" 

HANNES HOLM

 Adam Pålsson som Ted i filmen TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL

Adam Pålsson som Ted i filmen TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL

Hannes Holms spelfilm Ted – för kärlekens skull baseras på Ted Gärdestads liv, fritt tolkat av filmskaparen. Genom anekdoter och viktiga livshändelser följer filmen Teds liv från 1970-talet fram till hans tragiska död på 1990-talet. Filmens manus känns platt och inget revolutionerande berättargrepp används men jag som har pluggat psykiatrisk omvårdnad, fastnar snabbt för en sak. Det är ett fint porträtt av att vara anhörig till en person med schizofreni. Det ger en rättvis bild av sjukdomen och hur den sakta smyger sig på och sedan förändrar allt på ett hänsynslöst sätt.

Det spelar inte så stor roll om det är Teds liv som faktiskt ligger till grund för hela filmen, hur mycket som är spekulation eller vad som är sant. Det jag uppskattar är det ärliga porträttet av schizofreni, en sjukdom som så ofta missförstås och överdrivs i konst och kultur. Också stigmatiseringen, förnekandet och den beroendeställning som du har som anhörig framställs på ett sätt jag verkligen kan acceptera och ta åt mig. Filmen belyser många viktiga teman kring att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa. 

Svensk film på sistone är verkligen exakt som denna film, snyggt men ganska tråkigt.

Relationen mellan Kenneth och Ted är ett skolboksexempel på just detta. Det livslånga omhändertagandet, den ständiga oron och att ge hela sig själv och sin tid för att få den andra att klara dagen. För Kenneth handlar det också om att ge sin kreativitet, jobba väldigt nära sin bror och samtidigt försöka få Ted att inte bli för påverkad av sin sjukdom. Brödernas relation är det starkaste i hela filmen, men resten av filmen når inte upp till samma standard. Tyvärr. Då hade filmen som helhet gjort ett mycket större intryck på mig. Det skulle kunna vara vilken svensk dramafilm som helst sett till dess skådespelare, välvalda kostymer och subtila humor. Svensk film på sistone är verkligen exakt som denna film, snyggt men ganska tråkigt.

Ständigt känns filmen klyschig och lite väl romantisk, och detta gäller även sista scenen. Ted säger ett enkelt och odramatiskt adjö till sin bror Kenneth och vandrar iväg från sin samlade, lyckliga familj i den soliga sommardagen. Här förstår vi att Teds liv kommit till ett slut. Det är ett subtilt sätt att porträttera självmord, och jag skulle vilja ha lite mer av den ärlighet och rakhet som finns kring de andra delar som berör psykisk ohälsa.

Ted – för kärlekens skull är ingen storslagen dramafilm, men den har ändå något viktigt att säga. Och det är i princip det enda som gör den sevärd.

Kultur, NöjeEbba Sigeback