WOW! och VA? i SVT:s "Konsthistorier"

Lovestorys kulturredaktörer Emilia och Linnéa driver Instagramkontot @konstkvinnor. Nu har de sett SVT:s senaste säsong av Konsthistorier, en konstserie i sex avsnitt som följer en samtida konstnärs utforskande av en historisk konstnär. Utöver en fantastisk djupdykning i svensk konsthistoria så väcks en hel del starka känslor, känslor som kan kategoriseras i två fack: ett fascinerat  “WOW!” och ett frågande… “VA?”

Säsong 2 av SVT:s programserie Konsthistorier är indelad i olika konstuttryck: landskap, abstraktion, porträtt, mytologi, textil och lera. Inom varje kategori får en samtida konstnär inom området chansen att utforska en svensk historisk konstnär. Skillnader och likheter diskuteras, och temat i fråga utforskas via en djupdykning i både den samtida och historiska konstnären.  

Dessa konstnärer får vi genom serien fördjupa oss i:

 Uppe fr. v: Liselotte Watkins, Simon Stålenhag, Jacob Dahlgren.  Nere fr. v: Linnea Sjöberg, Klara Kristalova, Helena Blomqvist.   Foto: SVT. 

Uppe fr. v: Liselotte Watkins, Simon Stålenhag, Jacob Dahlgren.

Nere fr. v: Linnea Sjöberg, Klara Kristalova, Helena Blomqvist. 

Foto: SVT. 

Landskap: Ellen Trotzig (1878-1959) och Simon Stålenhag

Porträtt: Sigrid Hjertén (1885-1948) och Liselotte Watkins

Mytologi: Tyra Kleen (1874-1951) och Helena Blomqvist

Lera: Hertha Hillfon (1921-2013) och Klara Kristalova

Textil: Hannah Ryggen (1894-1970) och Linnea Sjöberg

Abstraktion: Barbro Östlihn (1930-1995) och Jacob Dahlgren

Vad har varit WOW! i säsong två av konsthistorier?

  • Det eviga wow-et i kultursammanhang: alla otroliga, kompetenta, engagerade, härliga, gulliga tanter. Kulturtanten bär konsten på sina tunna axlar!
  • Hur Ellen Trotzig presenteras och utforskas är ömsint och fint. Simon Stålenhag är så ödmjuk, roande och intressant i hur han förhåller sig till henne och det som sägs om Ellen och hennes konst. Ja, Simon verkar vara genuint intresserad och inspirerad av Ellens måleri! Det växer fram en slags ensidig vänskap som verkligen intresserar och berör en viss nerv i en. Här lyckas Konsthistorier med det som programmet säger sig vilja uppnå: att föra samman och genom en smal ingång förena två konstnärer som i tid och rum och uttryck kan tyckas fjärran varandra.
 Skärmdump från SVT. 

Skärmdump från SVT. 

  • “De två blev väldigt nära vänner. Idag skulle man nog kalla det nåt annat”, säger Birgit Rausing om Ellen Trotzig och Martha Lyzell. Vi kastar ut idén att göra en film om Ellen Trotzig och Martha Lyzells kärlek! Herregud, det startade med att gymnastikdirektör Martha placerade en blomma i Ellens nyckelhål, för att hon så gärna ville bekanta sig med den otroligt tillbakadragna och privata konstnären. 
  • HERTHA HILLFONS KONST! Vi säger inget mer. Programmet är värt att se bara för att få en glimt av den konsten. Wow. 
  • I textilavsnittet får vi se en av Hannah Ryggens största fans, tillika släkting: en bonde, som på sin åker har plöjt motivet på en av Hannahs vävar, så att det syns från flygplanshöjd. Det är en helt fantastisk och rimlig hyllning till Hannah Ryggen och vi önskar att fler tog sin roll som konstnärsfan på lika stort allvar som denna bonde! Ett föredömligt exempel att efterapa. Vi vill se markägare landet över hylla sina favoritkonstnärer genom att integrera deras konst i naturen. Spräng in porträtt i bergen! Plantera skogar efter abstrakta tavlor! Så rågen i typ Hilma af Klints svanar? Dika upp en damm i form av din lokala serietecknares signaturfigur!
 Skärmdump från SVT.

Skärmdump från SVT.

  • Herthas Hillfon kommer ut som uppfinnare av inspirational quotes! Hon hade en liten box med handskrivna lappar, på vilka hon skrev... ja, inspirerande citat om konst? Levde hon idag kan vi svära på att hon hade haft ett Instagram-konto med pastelliga bilder och i snirklig text: "every day may not be good, but there´s something good in every day". Eller, hennes egna då: "vägen till enkelhet är lång" (ok, lite högre verkshöjd!).
  • Det faktum att Ellen Trotzigs egenodlade sparris växer kvar vid ett litet hus på Österlen?!
  • Tyra Kleens avslappnade dagboksinlägg: "gick till Ellen Key och ritade av henne på en timme medan Anna Jacobsson läste högt för oss". URSÄKTA. HAR DETTA SKETT. Vi dör. 
     

Simon Stålenhag får hjälp av en lokalbo i Rörum på jakten efter det träd Ellen Trotzig målat av. Nervös och dramatisk stämning!

Skärmdump från SVT. 

 

  • Simons nervositet över att det finns mycket faror i Rörums backar. Är det så stadskids förhåller sig till landet? Och tror lantgubbarna att stadskidsen inte tror på riktig el i elstängsel? Det är otroligt roligt!
     
  • Klass porträtteras och visas på ett rimligt och viktigt sätt. De historiska konstnärerna beskrivs alla i det perspektivet; deras klasstillhörighet förklaras som en avgörande faktor i deras möjlighet att skapa konst. (Perspektivet kunde följas upp mer i de nutida konstnärernas konstnärsskap). 
     
  • Liselotte Watkins och Catherine Anyango Grünewalds (Sigrid Hjertens släkting samt verksam konstnär) potentiella vänskap och deras sätt att förstå varandra i konsten och deras konstnärliga uttryck. Som när de båda utbrister att lila är den förbjudna färgen.
 Catherine och Liselotte samtalar om att lila är en förbjuden färg för dem båda.   Skärmdump från SVT. 

Catherine och Liselotte samtalar om att lila är en förbjuden färg för dem båda. 

Skärmdump från SVT. 

 

Ursäkta, VA?

  • Jacob Dahlgrens randiga tröjor som konstprojekt. Det kommer såklart som en chock när denna nöjda vita medelålders man träder in i programmet. Man ba okej! nu kommer nog någon fet abstraktion, han KAN inte se sådär nöjd ut om han inte gör nåt väldigt bra! ...och hans konst är att han älskar randiga t-shirts. Vi vill bara fråga, om vi får, är det verkligen jätteintressant konst? ÄR det bra konst? ÄR det verkligen intressant för NÅGON alls? Att Jacob Dahlgren pratar i tjugo minuter (give or take) om hur han har organiserat sina tusentals randiga t-shirts i datorsystem och vad det nu är. Det är inte konst? Och om det är det, måste han få visa upp denna konst i de stora konstsammanhangen verkligen? Och måste han (hör och häpna) paras ihop med ett geni som Barbro Östlihn? Och KAN han klippa sig så att han inte ser ut EXAKT som ett barn i en Polarn o Pyret-reklam? Tack.

 

  • Tyra Kleen verkar ha varit en speciell person, ett tricky konstsvin kanske, vilket är befriande att se en kvinna vara. Men ett stort VA?! är hennes infall att begrava sin konst i 50 år? INGEN skulle få se henne konst om de inte uppskattade den. Världen var inte redo förrän om 50 år. Wow-aspekten i detta finns dock också: det är ca femtio år sen nu, och världen... ja vi känner väl oss redo? 
  • Konstvetare och fd granne till Ellen Trotzig, Birgit Rausing, kan mest om Trotzig av alla! Hon har dessutom skrivit en bok om henne, vilket inte går att undgå, hon refererar nämligen till den stup i kvarten. Birgit Rausings vanligaste replik i avsnittet är: “Och dom som har läst min bok vet(...)”
 Birgit Rausing refererar till sin bok om Ellen Trotzig.   Skärmdump från SVT.

Birgit Rausing refererar till sin bok om Ellen Trotzig. 

Skärmdump från SVT.

  • I avsnittet abstraktion utforskas Barbro Östlihn, och då det berättas om hennes liv i New York får vi bl a veta att hon inte bara var gift med en känd konstnär, försökte make it som konstnär själv, var hemmafru och försåg sin man med tre mål mat om dagen samt ett städat hem och en fungerande vardag, hon tvingades dessutom MÅLA hans tavlor åt honom. Om nätterna fick hon äntligen tid till sin egen konst. De många otroligt tidskrävande verken hon skapat är alltså skapade på kronisk sömnbrist mitt i natten. 
     
  • Det är nästintill omöjligt att hitta information om Barbro Östlihn utanför detta program, så faktiskt, tack SVT för grävet i arkiven. Men hur VA?! är inte det? Hur kan det inte finnas något? 
     
  • Hannah Ryggens kruka med urin? Ja, precis, ni läste rätt. Hannah Ryggen stod själv för hela processen av vävarnas tillverkning, inklusive att färga garnet, bland annat med den lite speciella metoden som krävdes för färgen "potteblått"... alltså att låta diverse släktingar och vänner kissa i en kruka och bada garnet i urinet. Myyyyysigt!
  • Valet av nutida konstnärer är verkligen säsongens största VA? Alla de historiska konstnärer som utforskas i programmet är legendariska konstnärer, som förändrat och skapat konsthistoria, och ofta påverkat kretsar även utanför det. Och de flesta av de samtida konstnärerna som är med i andra säsongen är, tyvärr, rätt ointressanta. Det känns lite som en diss till de konstnärerna de parats ihop med. Har SVT inte budget att ha med någon samtida konstnär som faktiskt är intressant och har något intressant att säga rent konstfilosofiskt och i sitt konstnärliga uttryck? Det känns som ganska grunda och tråkiga val tyvärr.
  • Att Tyra Kleen påstod att människorna i Indonesien var telepatiska… en rasistisk detalj som kanske kunde strykas eller nyanseras med åtminstone en kort kommentar? Exotifieringen är verkligen häpnadsväckande. 

Sheila Hicks pratar om... barn och pojkar i förhållande till... garn?

Skärmdump från SVT.

  • Mitt i textilavsnittet får vi lyssna på en amerikansk konstnär, Sheila Hicks, som har hjälp att skapa det som man antar är hennes konst: jättelika skosnören? Det är svårt att hänga med i damens flummiga konstsnack och få en bild av vad hennes konst faktiskt är/hur den ser ut och hur hon kopplas till resten av programmet. Denna kära dam är urbilden av en excentrisk konstnär. Inga meningar hör ihop. Orden betyder inget. Det är svammel. Vi förstod absolut ingenting. Koncentrerat försöker vi uttolka vad hon försökte säga, medan hela skärmen täcks av ringlande tjocka garnnystan som flera människor hjälps åt att fläta. Vi skrattade förvirrat.
  • Att SVT inte ens tycks ha försökt undvika den självklara kritiken: det är enbart vita konstnärer. Vi vill inte behöva sparka in denna öppna dörr om och om igen men herregud, SVT?! Ni är ju SVT för gudsskull. Budget och kontakter har ni väl?

Både säsong 1 och 2 av Konsthistorier finns att se på SVTPlay!

gillade du texten? följ lovestory på facebook och instagram