Nanna Olasdotter Hallberg om Punani_99: "Det är förhoppningsvis mer självhat än sexism"

Nanna Olasdotter Hallberg utforskar radions underutnyttjade möjligheter, greppet att låta fiktiva karaktärer ta plats i den riktiga världen samt den övre medelklassens tonårstjej: fuck-upen. LoveStorys kulturredaktör Emilia H Langefors frågar sig: “Vem fan är Punani_99?!” och får en frisk radiofläkt till svar.

Bild från @punani_99 på Instagram.

Bild från @punani_99 på Instagram.

Vem fan är Punani_99?!

Instagram: punani_99 följer nu dig. Vem fan är punani_99? Jag scannar hennes profil, blir intresserad: det tycks vara en cool, snygg och knarkig tjej med status. Jag känner igen henne men kan inte placera varifrån? Hon är kul. Jag vill ha hennes kläder och face. Jag börjar följa henne. En vecka senare lägger hon upp en bild med texten: “Nu sponsras Punani officiellt av P3. Omg!!!”

Vlogg som "ironiskt konstprojekt"

Sveriges Radio P3:s nya humorserie “Punani_99” är en frisk fläkt i radions otrendiga cell. Karaktären Nanna är en sjuttonårig Södra Latin-klyscha som får en livskris när bästisen Lucia drar till ett Ayahuasca-center i Guatemala och lämnar henne i Sverige med vännen Cuno som inte alls är lika rolig. Hon startar en vlogg som ett “ironiskt konstprojekt”. I första avsnittet underhåller Cuno och Nanna sig bland annat med att ringa runt till Nannas gamla ligg och be om pengar till abort, för att egentligen kunna köpa tjack. Bakom serien står Nanna Olasdotter Hallberg, radioprofilen som bland annat hörts i “Kulturdjur i P1”, och som är nio år ifrån den sjuttonåriga Punani-Nanna. Jag startar ett Google Docs med verklighetens Nanna för att få ställa några frågor och tänka tillsammans om vad hon skapat.

Bild från @punani_99 på Instagram. 

Bild från @punani_99 på Instagram. 

Punani_99 följer på ett sätt en tradition av unga tjejers dagböcker, men i modern form: genom vloggformatet. Dels påminner det om chick-lits i stil med “Angus, thongs and perfect snogging” som följer yngre tonårstjejers flyktiga och flummiga känslor, upplevelser och tankar i fiktiv realtid via dagboken. Men här finns också likheter med Suzanne Brøgger och Birgitta Stenberg-litteratur; både i formens eventuella autofiktion och i karaktärernas gränslöshet och ärlighet, samt detta att den kvinnliga karaktären får vara subjekt. Redan efter två avsnitt slås jag av att Punani-Nanna tillåts blomma ut som komplex både i radioserien och via Instagram. Det känns unnigt att ge en karaktär plats utanför det narrativt nödvändiga, ge henne tillträde till den riktiga världen. Jag får en känsla av att Nanna Olasdotter Hallberg är genuint superintresserad av sin fiktiva namne.

Hur kom Punani-Nanna till? Varför intresserar hon dig?

Jag ville att Punani skulle vara en blandning av Vi barn från Bahnhof Zoo och Gossip Girl.

– Jag började jobba med Punani under min utbildning på Stockholms Dramatiska Högskola. Eftersom jag är besatt av tonåren så visste jag redan från början att det skulle handla om den åldersgruppen. Jag gjorde massa intervjuer med gymnasieelever, och grejen med gymnasieelever idag är att de är helt sinnessjukt vettiga. Såna förebilder, de gör typ allting rätt. Bryr sig om politik, sina medmänniskor och har dessutom koll på sin privata ekonomi, skolgång och framtid. De vet att de måste i ett samhälle som inte ger andra chanser: Komvux och grejer.

– Men sen finns Punani-klicken. De kan vara fuck ups. Ofta för att de kommer från en kulturell medelklass, ibland med semikända föräldrar. Jag ville göra något om dem. För då behöver man inte vara lika försiktig med sina karaktärer. De landar alltid på fötterna.

– Jag ville att Punani skulle vara en blandning av Vi barn från Bahnhof Zoo och Gossip Girl.

 

Finns det ett syfte med att Punani-Nanna har samma namn som du?

Hade hon hetat något annat hade jag inte kunnat misshandla min huvudkaraktär på samma sätt, det hade blivit osmakligt och för sexistiskt. Nu är det förhoppningsvis mer självhat än sexism.

– Det handlar delvis om praktiska skäl för att inte hamna ur fiktion men också för att inte verka för hjärtlös. Jag, riktiga Nanna, kan vara väldigt hård mot den fiktiva Nanna. Inget går riktigt bra för henne. Hon är hela tiden pinsam och tafatt. Hade hon hetat något annat hade jag inte kunnat misshandla min huvudkaraktär på samma sätt, det hade blivit osmakligt och för sexistiskt. Nu är det förhoppningsvis mer självhat än sexism.

Ironi som skydd

För att slippa ta ansvar och skämmas för sina inre begär är ironi jättebra.

En slags heliga anden som agerar genomsyrande kuliss i serien och i Nannas liv är ironin. Det är på många sätt tidstypiskt; ironin är i de kulturella kretsarna verkligen inne i en ny våg. Det är både irriterande, roligt och charmigt. Punani-Nanna tycks nyttja ironin som en helgarderande cynism som skyddar henne från bedömning och ger en genväg till coolhet.  

Varför är ironin så tilltalande och trendig? Är den ett skydd för Nanna?

– Det är precis som du säger. För att slippa ta ansvar och skämmas för sina inre begär är ironi jättebra. Man kan genom ironin hålla sig själv på armlängds avstånd. Superskönt ju. Speciellt om man som Nanna egentligen är osäker och konstlad.

Bild från @punani_99 på Instagram. 

Bild från @punani_99 på Instagram. 

Suddar gräns mellan verklighet och fiktion 

Sociala medier-användandet i fiktion är i någon mening narrativt queer: berättelsen frångår det linjära och bäddar in fiktionen i vår värld.

På grund av att Punani-Nanna började följa mig på Instagram hade jag en vag tanke om att hon var en verklig människa. Det är en annan ingång än vad man vanligtvis har till en serie; det suddar gränsen mellan verklighet och fiktion. Att integrera fiktiva karaktärer i sociala medier är ett grepp som kanske mest framgångsrikt och pionjärt använts i Skam och är en metod som håller på att utforskas som ett komplement till den traditionella storytellingen. När det talas om queer text finns en aspekt i det som berör hur ett narrativ byggs upp och vilken tidsuppfattning som följs. Sociala medier-användandet i fiktion är i någon mening narrativt queer: berättelsen frångår det linjära och bäddar in fiktionen i vår värld. Påhittade karaktärer placeras i verkligheten och får förhålla sig till den.  

 

I och med sociala medier finns en demokratisk möjlighet för alla med smartphone att få använda och utforska gränsen mellan verklighet och fiktion; alla sociala medier är på ett sätt en fiktionalisering av livet och verkligheten, och “läsaren” till profilen kan inte alltid vara säker på vad som är sant. Punani_99 är på Instagram en i mängden bland fiktion-/IRL-figurer, men till skillnad från majoriteten står hon inte med fötterna i the real world och huvudet i molnen utan tvärtom; Punani-Nanna står i fiktionen och får kika in i verkligheten. Den fiktiva karaktären får leka med de riktiga barnen.

 

Hur genomtänkt och narrativt viktig är Punani-Nannas Instagram?

 

– Till en början var Punani nästan performance-liknande. Jag gick runt med en bandare och var Punani. I och med att vi delar namn kunde bekanta på en fest eller på stan medverka i pjäsen och jag kunde fortsätta vara i karaktär och bounca mot dem utan att illusionen bryts.

– Att jobba så var jättekul. Det var som när jag var åtta år och lekte med min ett år yngre syster men fick bestämma allt i leken bara för jag var äldst. I Punani får jag också bestämma allt och dessutom är andra med på den lek som jag har ritat upp premisserna för. Inte för att jag är äldst utan för att jag gett mig själv titeln regissör. Superpraktiskt.  

– På Instagram fortsätter den leken. Jag svarar alla som skriver till mig som att jag är 17-åriga Nanna. Det ger i sin tur mer stoff till berättelsen eftersom jag måste specificera vem Nanna är, hennes tidigare erfarenheter och framtidsförhoppningar.  

Bilder från @punani_99 på Instagram.

Bilder från @punani_99 på Instagram.

Radions ensamhet och frihet 

Någon borde göra realityradio till exempel. Varför gör ingen det?

De två första avsnitten, Lies, sex and videotape och Ayahusca Baby, plöjer jag sittandes på ett café för att “jobba”. Det är otroligt trevligt att ha en bra story pågåendes i lurarna, och det slår mig att jag väldigt sällan har det. Det är inte helt vanligt med satsiga och kvalitativa radiodramer eller radioserier. Samtidigt som poddar, ljudbokstjänster och tv-serier är hyperpopulärt känns radiodrama som en totalt bortglömd form med låg status.

 

Är det dags att göra radio trendigt?

– Radiomediet är alldeles för underanvänt. Även om poddar är, som du säger, svinpoppis så är det nästan bara samma typer av podd som görs. Två personer som pratar vid en mick.

– Jag önskar att det fanns mer högkvalitativ skräpradio. Jag älskar att ha på serien Real Housewives of Beverly Hills men bara lyssna på ljudet. Det funkar svinbra. Någon borde göra realityradio till exempel. Varför gör ingen det?

 

Vad är bra med den formen? Varför är det roligt att jobba med?

– Det är superlätt att jobba med. Hade Punani varit en tv-serie hade jag behövt jobba i ett team där massa andra personer hade fått tycka och bestämma saker. Ofta blir saker bättre när man är flera men om man vill bestämma allt själv är radio det bästa mediet.

– I Punani har jag fått jättemycket hjälp av min producent Axel Winqvist. Han är fantastisk, allt han rör vid blir guld, men hade jag velat hade jag kunnat skita i hans råd och inte låtit honom komma nära klippningen. Det hade aldrig gått med tv. Där måste alla få tycka och man måste lita på varandra. Samarbete liksom.

– Så styrkan med radio är också den största svagheten. Det går lätt att göra men det är ensamt.

Att pusha varandras gränser till så sjuka grejer som möjligt


Ett huvudtema i serien är vänskap. Nanna är både sårbar och stolt i sina nära relationer, och det pågår mycket under ytan: maktbalanser, självbekräftande, status och spegling, men också en djup gemenskap och kärlek. Mycket handlar om att pusha varandras gränser till så sjuka grejer som möjligt.

 

Vad tänker du om Nannas vänskapsrelationer?

– Nanna är som många 17-åringar, en dålig kompis. Framför allt för hon har så mycket med sig själv att hon inte kan se någon annan. Cuno är egentligen den kompis hon kan lita på, samtidigt som hans lojalitet till Nanna bygger på att han egentligen är kär i henne. Något Nanna ser som ett svek.

 

Varför är tonåringars relationer så starka och dramatiska? Hur mycket är destruktivt i relationerna?

Vi fattar inte att vi bara är del av en tidsanda - en korv som guppar med.

– För att många tonåringar inte riktigt är säkra på var dom själva slutar. Då kan man konsumeras av någon annan på ett sätt vår kultur annars bara tillåter i kärleksrelationer. Det kan bli destruktivt men det kan också vara underbart.

Berätta om Nannas ironiska konstprojekt! Om hon måste motivera det (trots att det främst handlar om att vara cool) vad är i så fall syftet eller den drivande tanken i projektet? Alltså, tvinga Punani-Nanna att krysta fram en konstnärlig motivering.

– För att hela vår generation är så. Både Punanis och min. Vi kan inte bara lägga upp en selfie för att vi vill utan vi måste motivera skiten med en analys och en akademisk teori. Det är tröttsamt och jättekul på samma gång. Vi fattar inte att vi bara är del av en tidsanda, en korv som guppar med. Istället för att tänka på att vi är en cell i universum ser vi alla celler vi är för ett universum. Vi vägrar acceptera vår egen försumbarhet. Det är underbart.

 

Lyssna på radioserien Punani_99 här.

Följ punani_99 på Instagram här