LYRISK ESSÄ: Alla iranier är taxichaufförer

Vi har kommit till ett oundvikligt stadie nu, Sverige. Det är så simpelt, Sverige. Du skulle varit mitt hem. Mina föräldrars flykt gjorde mig inte rotlös, Sverige, du gjorde det. Jag är inte paranoid, jag är inte överdriven, Sverige. Se istället på vad du själv blivit.

 

 Illustration: Tove Rundberg. 

Illustration: Tove Rundberg. 

Jag är rund om magen, har långt tjockt hår och jag vet inte så mycket om livet mer än att min mamma, pappa och min storasyster guidar mig igenom det. Vi bor i Göteborgsförorten Kortedala. Här är våren mjuk och snäll, solen stannar länge och jag leker på gården varje dag tillsammans med de andra barnen. När jag frågar mamma och pappa varför vi flyttade därifrån svarar de “vi ville inte att ni skulle prata blattesvenska”. Kan du klandra dem, Sverige? På nya gården i Majorna skrattar de andra barnen och säger att jag luktar konstigt. Det är gurkmeja. Jag stannar inomhus och kollar tv varje dag efter skolan istället. Du börjar kalla det en uppväxt med fulkultur.

Mina klasskompisar börjar bli ihop. Jag springer över skolgården och frågar chans på folk åt mina vänner. Jag ställdes utanför allt det här, jag var den roliga, knubbiga invandraren. Rollen gavs mig lika självklart som jag tog mig an den.

Vi åker förbi Kungsportsplatsen med tians spårvagn, samtidigt som vagnen rasslar förbi ser jag min pappa genom fönstret. I all barnslig entusiasm ropar jag åt de jag kallade mina vänner: “Kolla!!! Min pappa”, jag ler så stort att det gör ont. De kollar i all hast och nu skriker en av dem “ÄR DIN PAPPA TAXICHAUFFÖR?”. Skrattet ekar, “ALLA IRANIER ÄR TAXICHAUFFÖRER, SOM ATT NI ÄR FÖDDA TILL DET”. Ja, som du föder dina barn till rasister, Sverige.

 

 Illustration: Tove Rundberg. 

Illustration: Tove Rundberg. 

Samma kille som skrek om min pappa så det nådde alla vagnens resenärer skickade sms till mig varje dag i över ett år om att jag var en hora. Jag hade hånglat med en kille. Jag tänkte att det var såhär det kändes att vara en del av dem. Då var jag väl en hora då. Hellre det än en blatte. Jag missade bara att i deras ögon var jag båda.

Sitter i en fyra med min syster på spårvagnen. Hon är på besök, hon bor utomlands egentligen. Är det lättare där? Gubben framför oss börjar prata med oss, frågar oss om min systers jobb och om mitt plugg. Han frågar om vi är födda här, hos dig, Sverige. Vi säger ja. Han svarar: vad bra svenska ni talar. Kan du tänka dig? Att jag pratar bra svenska. Jag är född hos dig Sverige, jag började förskolan med ditt språk. I lågstadiet säger vi gedde istället för gav. Men vi med det bruna blodet säger det för att vi är blattar. De andra säger fel för de är barn. Men vi är inte barn, vi är blattar.

Vi icke-barn plockades ur klasslistorna. Samlade på svenska 2-lektioner med tomma blickar mot varandra. Naods blick på mitt nedslagna ansikte – vad fan gör vi här. Nej, vi var inte ens lika bra på svenska som våra klasskamrater, vi var bättre. Vi hade tre, fyra, fem, sex språk som grund att stå på. Ta er svenska 2 och lämna den till Eva, Tobbe och Simon istället.

Då var jag väl en hora då. Hellre det än en blatte. Jag missade bara att i deras ögon var jag båda.

Nu bor jag i Barcelona. Hur blir det när jag svarar Sweden på frågan where do you come from? Det blir totalstopp. Inte ens norrmännen i Barcelona är medvetna om fenomenet migration. Det finns ett torg här. Egentligen heter det något annat men alla kallar det för Plaza Tripi. Barcelonas bästa halloumirulle finns här, vänta stryk det, jag menar världens (jag har testat allihop). Det är 2015, det är december men solens strålar värmer mig. På kvällen sitter jag på en bar med mina vänner runtomkring mig. Alla är svenskar. Lisa virar mina hårstrån mellan sina fingrar, jag känner hur gåshuden dyker fram när hon når min hårbotten. Vi känner inte varandra egentligen, hon går i min bästa väns klass. Hon tar ett hårt grepp om mitt hår, nämner att det är tjockt och säger att det är som en persisk matta.

 

Lisa, du skämtar med mig?

 

 Illustration: Tove Rundberg. 

Illustration: Tove Rundberg. 

 

De skrattande barnen på gården i Majorna blandar nu gurkmeja i smoothien. Ner i omeletten. De har läst att det är bra för matsmältningen. För psyket. Det kan också vara gott. Sverige, räckte det inte med salt och peppar?

 

Nu vill du härma en brytning. Nu vågar du ta ordet gäri i mun. Nu vill du skriva gedde istället för gav i din diktsamling för det ger känsla.

Nu är det trendigt. Den där fulkulturen du hånade. Nu vill du ha Kim Kardashian på din keps. Nu vill du ha solglasögon på klubben. Nu vill du säga att du brukar äta saffransris istället för vitt ris. Nu vill du att jag ska lära dig persiska. Nu vill du säga att det är fel med klassamhället trots att du fortfarande förvånas att alla taxichaufförer är iranier. Nu vill du härma en brytning. Nu vågar du ta ordet gäri i mun. Nu vill du skriva gedde istället för gav i din diktsamling för det ger känsla. Nu menar du att min ögonfärg, min hudfärg, mina ögonbryn, mitt hår, mitt modersmål är fint. Det är en del av dig nu. Nej nej nej Sverige, vänta lite. Vet du när jag hör mina systrar i dina radioprogram? Vet du när jag läser deras ord i din litteratur? Vet du när jag hör deras röster? Vet du när jag får tala? Det är när vi ska representera. Jag får prata när jag pratar om min utsatthet. Det är trendigt nu med minoritet. Det är trendigt nu med m i n i o r i t e t. Det är trendigt nu att stava som en blatte.

 

Sen stämplas vi som att inte kunna prata om något annat. Tro mig, Sverige. Vi kan prata om annat. Du vill bara inte höra på då. Mitt utanförskap är trendigt nu, borde ta vara på det antar jag. Vill du följa mig på Instagram? Kan lägga upp en selfie på mitt svarta armhår och kalla det self love. Avfölj när jag pratar om annat.

Så många år det ska vara en strid mellan oss, Sverige. En kamp helt värdelös att ta. En kamp helt livsviktig att ta.

 

Kollar på henne från längst bak i bussen. Hon sitter och spottar på fönstret och skriker förtjust i sin telefon. Abri, vad vill du? Dachri du ljuger! Nour jag svär du vill ha han. Jag vill ta hennes abri dachri och slå henne på käften. Säga åt henne att vara tyst. Att bete sig. Fattar du? Bete sig. Livrädd för att prata persiska i telefon på vagnen och sånt. Hon och Nour kan dra. Fattar de inte? Jag skäms men jag är samtidigt skitarg. Skriker åt Nour i telefon och tanten framför henne flyttar åt sidan. Flyttar ifrån. Äcklad. Men vet du varför jag blir arg? Hon är inte äcklad av dig och Nour bara. Äcklad av er, mig, min mamma, min syster, min pappa, Ali i klassen. Deras äcklade blickar pumpar runt i mitt blod. Ådern pulserar. Jag överdriver inte, Sverige. Du fattar inte. Alla svenskar, alltså de riktiga, de gick iväg med något den dagen från bussen. Hon Berit skrev säkert en status på Facebook eller du vet Hans? Han kasta mitt CV åt sidan när jag sökte jobb på hans café sen. Det är den.

 

 Illustration: Tove Rundberg. 

Illustration: Tove Rundberg. 

Hon saltar sina apelsiner. Du önskar du kunde.
Hon pratar fyra språk utan problem. Du önskar att du kunde.
Hon färgar inte ögonbrynen var tredje vecka. Du önskar att du slapp.
Hennes hår är inte en persisk matta men det är tjockt, det finns. Du har knappt tre hårstrån i din hästsvans, Lisa.

Lämna ifrån dig gurkmejan nu. Backa lite. Stig åt sidan. Hylla oss inte nu bara för det ger dig mer likes just nu. Lyssna istället. Hör på min mammas brytning, lyssna. Det finns så mycket att hämta där. Var inte så blind, Sverige. Det passar inte dig. Vill du att den persiska mattan ska vara en del av din kultur måste du låta den vara en matta och inte en “exotisk matta”. Du måste låta mig ta plats i annat än bara representation. Du måste förstå.

 

Pappa, jag är ledsen men jag tänker inte hålla det löftet. Jag tänker inte vara som dem. Jag vill inte dölja dig i mitt ansikte. I mitt hår. I mina händer. I min röst.

Min pappa dog imorse och jag önskar att jag kunde skriva om den sorgen. Sorgen över att förlora en far. Inte sorgen för att han inte fick vara den han kunde vara. Inte om sorgen att han förlora sig själv i klassamhället. Sverigesamhället. Att han egentligen är en konstnär, men vad gjorde du med honom Sverige. Han jobbade. Han kollade på tv. Han sov. Jag vill skriva om sorgen över att pappa, kära pappa, gick tillbaka i livet som de flesta gör. Han blev skrynklig. Jag vill skriva om hur hans hår blev grått precis som alla gamlas blir. Jag vill skriva om hur han skjutsa mig till dansen varje tisdag och torsdag. Inte om hur han i bilen föreläste om hur jag skulle fortsätta studera. Göra som dem, sa han. Vilka de, pappa? Suedis. Jag ska se till att jag får bra betyg så jag inte blir som honom. Jag får inte bli som honom, det var det värsta han kunde tänka sig. Jag vill skriva pappa. Kolla. Pappa. Jag kör hellre en taxi, precis som dig pappa. Med så mycket värdighet en människa kan ha, pappa. Än att någonsin vara som dem. Pappa, jag är ledsen men jag tänker inte hålla det löftet. Jag tänker inte vara som dem. Jag vill inte dölja dig i mitt ansikte. I mitt hår. I mina händer. I min röst. Pappa det är såklart du som är så mycket större än vad de någonsin önskar att bli.

Pappa, vila i ro. Khoda rahmatet kone, Baba.

 

gillade du texten? följ lovestory på facebook och instagram