Vem får flickan vara?

RECENSION (TEATER)

"FUCK YOUR MARSVIN AND DÖ"

REGI: LISA QUARTEY OCH ENSEMBLEN

DRAMATIKER: ANNA NYGREN

SCEN: TEATERHUSET BASTIONEN, MALMÖ

 Foto: Siri Andersdotter

Foto: Siri Andersdotter

 

På en liten scen i Malmö går jag in på högstadiets tjejtoalett. Tre flickor verkar bo där, där lever de sina liv, tänker sina tankar och funderar på hur man förhåller sig till varandra och världen utanför. De provar allt nytt man provar på högstadiet, allt från upplevelser, till känslor och att hålla i olika materiella objekt som bytt mening med åldern. Knivar är inte längre bara knivar, kläder är inte längre bara kläder, plötsligt fyller man tretton och precis som Liselott säger, “man ska inte vara tretton”, så känns det ju, och ändå finns man.

 

Knivar är inte längre bara knivar, kläder är inte längre bara kläder

Scenspråket och scenografin är fantastiskt fin, skådespelarna interagerar med objekten på scenen på ett naturligt sätt och ingen rekvisita känns onödig eller överanvänd. De rörliga skärmarna på scen används effektivt för att bygga upp olika rum, avskärma personerna från varandra eller omvärlden, till och med publiken. Vattnet de döper varandra i, som de kastar händerna i, som de låter färgas rött av blod från knivar som sjunker till botten. Scenografin är full av metaforer och samtidigt får den tala helt för sig själv och känns ibland bara estetiskt passande.

 

Hela teatern och manuset andas hetsigt i en typisk Amanda Svensson och “kapitulera omedelbart eller dö” anda.

Manuset är ibland tråkigt, det är svårt att avgöra om till exempel engelskan ska vara grammatiskt fel eller om replikerna ska vara platta för att passa flickornas ålder. Ett typiskt coming of age-tema utvecklas ändå i karaktärerna och i slutet återkopplar de, berörande, till början i en systerlig försoning. Hela pjäsen och manuset andas hetsigt i en typisk Amanda Svensson- och “kapitulera omedelbart eller dö”-anda. Och är stundvis starkt träffande med äckliga inslag såsom hur tungor växer i munnen och förblir där hela livet, tankar uttryckta på ett sätt som stannar med en.

 

 Foto: Siri Andersdotter

Foto: Siri Andersdotter

Jag fick känslan av att tjejerna på scenen var samma person

Pjäsens ambition var att utforska vem flickan får vara. Det jag förväntade mig var ett porträtt av en flicka som får vara mer än en roll, som får vara en tredimensionell person och inte en platt och ensidig karaktär som allt för oftast gestaltas. Jag vet inte alls om det är intentionen men jag fick känslan av att tjejerna på scenen var samma person, att de bara var metaforer för olika sidor i en liten kropp. En kropp som inte vet vem den är, som inte kan bestämma sig för hur den vill vara och vars känslor styr den i drastiskt olika riktningar hela tiden. Ena sekunden är trettonåringen kåt, nästa vill den mörda en kille som puttat en vän, nästa vill den att ens egen pappa ska sexualisera den, till att inte orka leva och tänka på barndomen. Är det det som är den egentliga flickan? Att slitas i tusen bitar, att känna att det egentligen bor tre små flickor inuti en? De hatar varandra, vill döda och förgöra varandra. Och de är fucking aldrig sams.

 

gillade du texten? följ lovestory på facebook och instagram

KulturLinnéa Franz