"Hannah & Amanda gestaltar samtiden – på gott och ont"

RECENSION (SCENSHOW)

"HANNAH OCH AMANDA – ONE LAST TIME"

REGI: ALEX SCHULMAN

MANUS: HANNAH WIDELL, AMANDA SCHULMAN

SCEN: MALMÖ LIVE KONSERTHUS

onelasttime.jpg

De automatiska glasdörrarna till Malmö Lives konserthus öppnas. In stiger jag i en kåpa, en fjäderhatt och gröna läderboots – akta er, för här ska en recension skrivas! Vid ingången möter mig en kvinna med flackande blick, är hon rädd? Frukta ej, jag är här för att skriva en recension! Hon frågar mig “Ska ni se Hannah och Amanda?” och jag svarar att ja, jag ska se Hannah och Amanda. Kvinnan viftar med händerna och dirigerar mig till dörr B, “längst ner!”. Jag går fram till dörr B, rycker i handtaget och märker att det inte är öppet. Efter ett tag kommer jag in.

Först tror jag att Hannah och Amanda sätter sig i publiken

Inne i salen sätter jag mig på rad tio, plats 284. Inporlandes kring mig kommer blonda väsen och brunhåriga alver. Först tror jag att Hannah och Amanda sätter sig i publiken, jag hinner tänka ”Äh, det är väl nåt spektakel med att dyka upp på scen”. Det visar sig vara snarlika kopior. Under tiden spelas “jojkpop”, kanske Lindexmusik och Veronica Maggio: gudinnan för alla medelålders människor som känner sig “unga i själen”. Hm, man kanske ska konvertera till heminredare? Jag plockar upp en citron i ena handen och mynta i den andra. Låt showen börja! Till vänster på scen syns två grå (viktorianska?) fåtöljer ställda på snedden, med varsin vit filt på. Mellan dessa står är ett soffbord, alltihop på en blå matta. I bakgrunden står två klädhängare med oklart syfte, de används aldrig. Bakom finns en TV-skärm där det visas sketcher, samt ett podcastbord vilket vi återkommer till. I fåtöljerna sker det mesta av anekdotberättandet – minnen från Hannah Widells och Amanda Schulmans podcast Fredagspodden, som nu har avslutats. Föreställningen sätter punkt för den långa resa podcasten har varit.

The rise to being an entreprenör

Innan Hannah och Amanda springer ut på scen visas en sketch på skärmen. Den är avväpnande: berättarrösten skildrar succén Hannah och Amanda (the rise to being an entreprenör), och hur deras hybris stiger i takt med att kontakten med verkligheten minskar. Klipp till när Hannah och Amanda sitter i ett möte med Alex Schulman (föreställningens regissör). Sketchen håller inte så hög klass, det känns som om de har anställt Solsidans sämsta manusförfattare för att skriva mellanakterna i Melodifestivalen och ibland: “Här har vi Alex Schulman, Alex Schulman framför kameran, japp, han finns, och han är med här”. I sketchen skildrar Hannah och Amanda sig själva med självdistans, det gör dem svårkritiserade, de gör karikatyrer av sig själva. Föreställningen genom fortsätter de driva med sig själva. Men, det känns aldrig autentiskt; visst, de ger-ger-ger av sig själva, men jag kan inte komma åt dem. Podcasten känns mer spontan och hjärtlig, jag gissar att den känslan är svår att återge efter alla repetitioner. Båda är skickliga talare – det är inte problemet, kanske är de för långt inne i Stockholmsstimmet?

Efter att den första sketchen har visats springer Hannah och Amanda ut på scenen till tonerna av Ariana Grandes One Last Time, jahaja, jahajaja, jajaja. Amanda säger att det enda de vet om Malmö är Zlatan. Eftersom jag har telepatisk kontakt med hela publiken vet jag att alla tänker “Ja, Malmö, vadfan är det för stad, city för töntar eller, hehe, nä, jag har åkt hela vägen ner från Kiruna för att se Hannis och Amandis, vadfan är Malmö liksom eller hehe”. Med en haltande publikinteraktion fortsätter de med att fråga vilka som är killar. Osäkert räcker jag upp en hand och plötsligt säger Hannah och Amanda “Vad gör ni här? Det här är tjejsnack!”, så jag gör dagens hjälteinsats och ställer mig upp med gråten i halsen för att skrika “SLUTA MED DEN SLENTRIANMÄSSIGA SEXISMEN!”. Alla klappar. Tror jag.

Filippa Barks kusiner

Publikinteraktionen blir snäppet bättre när de mot slutet av föreställningen bjuder upp fyra frivilliga personer i syfte att hitta en ny poddpartner till Amanda. Amanda sitter vid podcastbordet och tar upp ett ämne som den deltagande ska spinna vidare på. Först blir de utfrågade och på frågan “Vem är du av Hannah och Amanda?” svarar alla hmm, lite av båda, i mitten, 50/50 kanske. Den första tjejen går till podcastbordet och kan. Inte. Sluta. Gråta. Av lycka, då, och jag vet inte med er men jag hade gärna lyssnat på den podcasten. Resterande tjejer misstänker jag vara Filippa Barks kusiner. Rolig idé men publiken är inte upp till scratch – det fungerar inte.

Sen går de fram på scen och ber publiken att “ta i” på samma sätt som Amanda när hon behövde klämma ut allt

En annan lägstapunkt är när Amanda berättar om en bakfylla, hon däckade och hade vaknat för att gå på toa, då behövde hon “klämma ut allt”. Det fanns någon poäng om… rening. Sen går de fram på scen och ber publiken att “ta i” på samma sätt som Amanda när hon behövde klämma ut allt. Som den osjälvständiga publik vi är ger vi ifrån oss grymt och stön och det tycks som att vi hamnat på en av de nyare Sunefilmerna.

Gestaltar den intima och kommersiella samtiden

MEN – ett stort men – föreställningen är alltid rapp, varm och de är ödmjuka. Det är ingen hemlighet att Hannah och Amanda är två charmörer! Särskilt roligt var det när Amanda berättade om hur hon dumpat sin pojkvän via mail (“Hej, jag vill göra slut”, riktig inspo tycker jag) och Hannah genom en intervju i tidningen. Jag älskade det! Allt föll på plats när någon på Uppsala universitet hade gjort en D-uppsats på podden, och en graf över samtalsämnen visades, till exempel ”Barndom - 15%” (de var barn till några slags hippieföräldrar).

De var barn till några slags hippieföräldrar

Den här sortens personer gestaltar vår samtid, på gott och ont. Samtidigt som duon representerar en mysig, intim sida utnyttjar de kommersiella krafter till sin egen vinning. Hannah och Amanda tackar alla som har lyssnat på podden, det känns inte alltför sorgligt eller sentimentalt – vi vet att vi kommer fortsätta se dem i offentligheten, till exempel i deras nya podd Hannah & Amanda Report. Föreställningen avslutas av en dans jag har… svårt… att prata om. När den är slut tar jag på mig min fjäderhatt och min kåpa, alverna och de väsen-blonda går ut i en dimma med mig tätt i hälarna. På vägen hem köper jag superpiller som hjälper mig att känna mig lika stark som den starkaste kvinnoentreprenören, bara 899 kr/styck!