En dotters resa för att förstå sin mors död

RECENSION (BOK)

"PLÅGSAM KÄRLEK"

ELENA FERRANTE

NORSTEDTS FÖRLAG

plågsam kärlek.jpg

 

Elena Ferrante är det stora namnet bakom 2016 års stora litterära succé – de allmänt älskade böckerna som utgör Neapelkvartetten. Plågsam kärlek är boken Ferrante debuterade med 1992 på italienska, och i klockren översättning av Barbro Andersson kommer den nu, 26 år senare, ut på svenska. Ferrante måste ha en kärlek för serier då även Plågsam kärlek bildar en trilogi tillsammans med Dagar av ensamhet (på svenska 2017) och Skuggan av en dotter (kommer på svenska senare i år).

 

I Plågsam kärlek möter vi huvudkaraktären Delia vars mor Amalia drunknar på hennes födelsedag. Delia börjar en fixerad jakt för att ta reda på vad som faktiskt hände den natten. 

Skiljelinjen mellan dotter och mor blir alltmer utsuddad

Delia tar sig tillbaka till de olika platser som utgjort miljön för hennes barndom. Väl på plats försöker hon återskapa den sista tiden i Amalias liv men också fragment från sin egen barndom. Under all denna inlevelse i en tid som inte är nuet förlorar huvudkaraktären (och därmed även läsaren) fotfästet av vad som är verkligt och inte. Delar av hennes uppväxt ter sig på ett sätt när hon är barn men med Delilas vuxna blick förändras många tidigare lösa delar. Med förändringen växer en förståelse för Amalia fram hos Delia:

”Jag låtsades att jag inte var jag. Jag ville inte vara ”jag”, om jag inte var Amalias jag. Jag gjorde som jag föreställt mig att Amalia brukade göra i hemlighet”.

Fascinerande är hur Delia injiceras in i Amalia med bokens gång, skiljelinjen mellan dotter och mor blir alltmer utsuddad. Ifall det är en del av ett sorgearbete eller bara en aspekt av deras speciella relation förblir diffust.

Gamla sår som man med barnögat slagit bort men med vuxenblicken hungrigt ser på

Genom Delias återslungande till barndomskvarteret i Neapel introduceras karaktärer som har varit av stor vikt för Amalia. Boken väcker frågor om kärlekens definition då Amalias historia som Delia utforskar är präglat av mäns besatthet av henne. När går en plågsam kärlek för långt ifall våldet har en självklar plats? Ferrante tar oss till situationer titulerade kärlek, samtidigt som hon blottlägger de annars fördolda tragiska och mörka hemligheterna.

En berättelse som utforskar en dotters ivriga, nästan maniska resa för att förstå sin mors död. En resa som resulterar i upplösandet av identitet och upprivandet av gamla sår som man med barnögat slagit bort men med vuxenblicken hungrigt ser på. En berättelse som utöver dotterns känslor även lyfter fram de alltför vanliga händelserna av att våld kan rubriceras som en kärlekshandling – för i kärlekens perspektiv har blindheten övertaget.

 

gillade du texten? följ lovestory på facebook och instagram

KulturNicole Sepehri