1900-talets mest ocensurerade konstnärskap

Ett liv kantat av svåra psykiska problem, trauman och radikalt skapande. Unica Zürns livsepos är som upplagt för en dramatisk roman – och nu blir den också det. Men hur var hennes liv i verkligheten? LoveStorys Konstkvinnor har djupdykt i historien om en av 1900-talets mest unika konstnärer.

Boken "Jag, Unica" av den danska författaren Kirstine Reffstrup har precis utkommit i svensk översättning på förlaget 10TAL Bok. Men livet bakom romanen är som en bok i sig.

 Unica Zürn.

Unica Zürn.

1916 föddes Unica in i en rik familj i Berlin och hade enligt sig själv en bra barndom. Hennes pappa jobbade i olika länder i Afrika vilket ledde till att Zürns barndom tidigt präglades av vad hon själv kallar “exotiska” objekt, som väckte ett konstintresse. Pappans frånvaro var en stor sorg för Zürn, dagarna tillbringades med att fantisera om hans liv och redan vid tidig ålder idoliserade hon honom. Som barn blev Unica utsatt för övergrepp av sin bror. Som en reaktion på det började hon drömma om män som inte kunde skada eller röra henne. Hon såg i en dröm en man som var blond, blåögd och rullstolsburen, en man som inte kunde göra henne något. Hon kallade honom Jasminmannen och fantasin om denne man blev en röd tråd som följde henne livet ut.

 

1942 gifte Zürn sig med Erich Laupenmuhlen, tillsammans fick de två döttrar. Födslarna ledde till sfinkterruptur (att underlivet spricker från slidan till ändtarmsöppningen under förlossningen) och var därför otroligt smärtsamma – vilket blev ännu värre när hon senare i livet var tvungen att genomgå ett flertal olagliga aborter. Självklart påverkade detta starkt hennes mående och konst. När hon skilde sig från sin man förlorade hon rätten till sina barn, då hon varken hade råd till advokat eller ork att kämpa. Att förlora sina barn var ett av hennes livs största trauman.

hans_bellmer.jpg

 

Efter skilsmässan försörjde hon sig främst genom att sälja noveller till tidningar och teatrar till radio. Genom konsten träffade hon Hans Bellmer och tillsammans flyttade de till Paris, där hon blev hans modell. Hon blev snabbt känd genom hans konst där han knöt fast tajta snören över hennes kropp för att omforma den på ett motbjudande sätt. Zürn sa till sina vänner i Paris att Bellmer var tyrannisk och extremt sexualfixerad, men hon kunde inte lämna honom, då hon var beroende av hans vård och pengar. Paret var tillsammans in i döden.

 

I Paris började Zürn experimentera med surrealistisk automatism. “Automatic drawing” och  “automatic writing” utvecklades inom den surrealistiska konströrelsen kring början och mitten av 1900-talet, och bygger på att släppa all rationalitet, tanke och kontroll från sitt skapande, som ett sätt att nå in till det undermedvetna. Pennans rörelser speglar vad som rör sig på insidan: en slags spirituellt utforskande upplevelse, ett sätt att luckra upp alla begränsningar, helt ta bort den granskande blicken på skapandet. Bland andra Joan Miró och Salvador Dalí är konstnärer som praktiserat automatic drawing. Unica Zürns automatic drawings är sinnrika sirliga teckningar i bläck, psykedeliska och förtrollande figurer som övergår i mönster, går in i andra figurer, driver runt mellan obehag och skönhet i en förtollande och illavarslande ton.

 

Han var Jasminmannen hon letat efter hela sitt liv

Bellmer uppmuntrade Zürns konstnärliga uttryck och mellan 1956 och 1964 hade hon fyra egna utställningar. I Paris träffade hon en annan konstnär som hette Henri Michaux. Han kom att spela en viktig roll i hennes liv: han var Jasminmannen hon letat efter hela sitt liv. Till utseendet var han lik den man hon drömt om som barn och hon gjorde honom till den man hon alltid önskat lära känna. Senare i livet blev han till och med inspirationen till ett av hennes signaturverk, romanen Der Mann im Jasmin (Jasminmannen på svenska).

I ett tillstånd av panik och ångest förstörde hon nästan all sin konst.

Tillsammans med Henri Michaux började hon experimentera med olika slags hallucinatoriska droger, vilket han ofta använde som ett verktyg för att kunna skapa konst. Detta föranledde troligtvis Zürns första allvarliga psykos, som blev början av en livslång kamp mot svåra psykiska problem. Från 1960 ända till sin död 1970 åkte Unica Zürn konstant in och ut på olika mentalsjukhus och psykologiska mottagningar. Hon led av djup depression, och i efterhand tyckas problemen även tyda på schizofreni och bipolaritet. Efter att ha varit inlagd första gången kom hon tillbaka rullstolsburen av psykologiska men, och i ett tillstånd av panik och ångest förstörde hon nästan all sin konst.  

 Unica Zürn – Untitled (1961).

Unica Zürn – Untitled (1961).

Hon vägrade att censurera även sina mörkaste, mest tabubelagda känslor och tankar

Under hela tiden, mellan psykoser, hallucinationer och självmordsförsök, hade Zürn ständigt ett aktivt och gediget skapande: hon både skrev och tecknade som ett sätt att få utlopp för allt som pågick inom henne. All hennes konst är otroligt präglad av hennes psykiska problem och de trauman som låg till grund för dem. Många texter handlar om barnafödande, död, sexuellt uppvaknande och sexuella trauman. De råa och sinnessjukt mörka skräckhistorierna om graviditeter och barnafödande var revolutionerande, något som konsten och litteraturen saknat. Hon vägrade att censurera även sina mörkaste, mest tabubelagda känslor och tankar. Både hennes texter och teckningar kommer tydligt från samma rika men plågade inre – en källa av aldrig sinande konst, men också smärta. Skrivandet verkar ha fungerat likt automatic drawings för henne, som ett sätt att nå det undermedvetna, agera ut psykologiska metaforer djupt begravda inom henne, och sätta det på pränt. Konkretisera det ordlösa och svåra genom suggestiva teckningar och texter. Hela hennes konstnärskap är otroligt enhetligt och starkt, allt flyter ihop: hennes psyke, hennes barndom, relationer, skrivande, tecknande, målande, trauma – allt är av samma stoff.

 

Sex månader senare hoppade hon från fönstret i deras lägenhet i Paris och dog

 

1969 fick hennes man en stroke av vilken han blev delvist paralyserad och oförmögen att stötta Zürn ekonomiskt och praktiskt vilket hon behövde på grund av sina psykiska problem. Det här ledde till deras uppbrott och sex månader senare hoppade hon från fönstret i deras lägenhet i Paris och dog, 54 år gammal.

 

Litteraturen och konsten om barnafödande borde vara en hel genre, men existerar fortfarande knappt

Det Unica Zürn skapat är en tjänst för litteraturen och konsten, så stort och revolutionerande. Hon har både banat väg för den helt unika konstformen automatic drawings och genom sina mörka skildringar av tabubelagda ämnen öppnat en Pandoras ask av möjligheter till ny konst och uttryck för gömda kvinnokänslor och allmänmänskliga existentiella metaforer. Litteraturen och konsten om barnafödande borde vara en hel genre, men existerar fortfarande knappt. Det Unica Zürn skriver fyller ett historiskt tomrum i konsten och litteraturen.