FRÅGA IDA: Välkomstintervju

Ida Therén är frilansskribent och bor i New York med sin 4-åriga dotter. Varannan torsdag med start idag svarar hon på era frågor om allt mellan himmel och jord. Vi ställde några frågor till henne inför premiären av Fråga Ida

Hej Ida! Du är kritiker på Svenska Dagbladet, skribent för flera andra stora tidningar, debattör inom barnuppfostran, jobbar med reikihealing och har precis startat en egen lektörstjänst. Hur kommer det berika ditt liv att svara på LoveStory-läsarnas existentiella funderingar och vardagsbekymmer?

Min dröm är att vara en schysst storasyrra.

– Min dröm är att vara en schysst storasyrra. Precis som det är så många kvinnor som inspirerat mig och hjälpt mig våga vara mig själv, bara genom att finnas till. Kan jag ge det till någon annan är jag lycklig! Min dröm är att människor ska våga vara de de är, och vara stolta över det. 

 

Vad krävs för att svara på frågor kring livet? Måste man vara extra livserfaren?

– Ingen aning, men ni får ju skylla er själva nu när ni tackat ja till det här storhetsvansinnet.

 

Vilken fråga vore en dröm att få svara på?

– Det finns några ex därute som gärna får fråga vad de ska göra för att jag ska ta tillbaka dem. Lol. Skämt åsido. Jag kan tänka mig att svara på meningen med livet. Men det kan jag svara på redan nu förresten. Det är att försöka vara en bra person. Det tror jag i alla fall. Men fråga gärna om tro! Och själen. Älskar den skiten.

 

 

En hel del av det du skriver och gör kretsar kring andlighet på olika sätt. Har du alltid vågat bejaka den sidan av dig själv, och vad är ditt tips till andra som vill göra det men kanske är rädda för vad omgivningen ska tycka?

Man typ dumförklaras om man tror på något större än egot.

– Ja, bara det faktum att så mycket handlar om omgivningen är ju helt absurt. Vad man tror på ska ju komma från en själv, på djupet. Så ser jag det i alla fall. Hur sjukt är det att vi lever i ett samhälle som tror det är så himla öppensinnat och smart och fritt och stort, när det är så trångsynt att bara en verklighetsbild får plats? Om man typ dumförklaras om man tror på något större än egot, trots att resten av världen tror på Gud tror Sverige att det "vet bättre". Alltså... seriöst. Hur självgod får man vara? 

Jag vägrar anpassa mig efter idén om sekularisering som enda verklighetsbild, och ego, politik och "ordning och reda" som svensk nationalreligion. 

Jag tror mycket av det som kallas "psykisk ohälsa" handlar om det här, längtan efter att känna efter djupare, tro på något större, så det är väl därför jag vill göra den här spalten också. Kanske kan det hjälpa nån, i alla fall. Och visa att man kan vara smart på ett sätt som är accepterat i vårt patriarkala samhälle, men ändå tro på sånt som avfärdas som "flum". Som jag ser det är det en del av patriarkatet, att vi förminskar varande, själen, kroppen, gudsupplevelsen. Allt som värderas går att mäta och räkna på. Nä, jag köper inte det. 

Hur som helst, skicka frågor! Detta är min dröm, att få ge råd utan att de är oombedda. Haha. 

Ställ din fråga i kommentarsfältet!