Kryddat bebisspråk av en poet som fattat någonting

RECENSION (LYRIK)

"ARMARNA"

HANNA RAJS LUNDSTRÖM

10TAL BOK

hannarajslundström

Den lealösa lilla rädslan som sipprar in i hela Hanna Rajs Lundströms debut gör mig nästan rädd själv, det vill säga, rädd för skörheten, som man räds ett ledsen barn. Det är en för ledsen ledsenhet, man orkar inte bära, den är utan bot, den bara är där och är hopplös och accepterad. Armarna skildrar egentligen inte rädsla eller ledsenhet, skildrar inte huvudsakligen stora känslor och sorger; inget är storslaget, inte sorgerna och inte texten, det bara sipprar briljans och ömhet och förvirring genom de chatt-inspirerade raderna. 

Hanna Rajs Lundström har fattat någonting

Nej, ytan är inte storslagen, poesin närmast infantil, som vackert, lite kryddat bebisspråk. Men Hanna Rajs Lundström har fattat nånting, och det som faktiskt är storslaget i det är att hon länge varit pionjär i det där hon fattat, vad det nu är. Såhär hittar man en riktigt bra poet: någon vars inre röst är för stark för att påverkas av de kortlivade trenderna i poesin. En lyrisk ton som bryter igenom för att den liksom ÄR poetens kropp. Jag skulle kunna kritisera att det inte håller tillräckligt hög språklig standard, eller tillräckligt intellektuell standard, eller inte utmanar något. Det vore lögn, men det hade lätt kunnat antas vid första anblick av Armarna.

armarna.jpeg

Åtta långdikter om att blöda

Genom åtta långdikter gräver Hanna Rajs Lundström ner sig i förluster och sorger, i släktskap och kärlek, i att vara svag och i hur livet och känslorna leds genom kroppen (armarna). Det handlar om blodet och om att blöda. “ja har norrländskt blod å serbiskt blod å judiskt blod / men var från har ja lögnblod å blod i missbruk / love skrev en gång att man får bara ett blod / ett blod känns inte så bara bara / om allt de här får plats”. Blodet är både ett sätt att diskutera arv och ett sätt att skildra svaghetens olika aspekter; diktjaget blöder både kroppsligt och själsligt, blodet som tunnas ut av knarket ger en bild av ett liv som skalas av till det sårbara, skälvande inre.

Jag känner det som att jag pratar med ett ledset barn

Armarna vädrar en vardaglig litenhet att känna igen sig i och förfäras av. Det pågår idel maktlöshet. Poesins infantila karaktär förstärker det, jag känner det som att jag pratar med ett ledset barn som försöker förstå varför världen är såhär. Förvisso är det hopplöshets-tematik i hela boken, men Rajs Lundström missar inte att ta det vackra i handen och leda det varsamt genom den kroniska melankolin, och lika mycket som det handlar om judisk utsatthet eller dödssorg, handlar det om kärlek och familjeband, om hopp och ömhet. Hon skriver om kärlekens egna lekrums enkla lycka:

“å vi låter halva rullgardinen va nere

lite ljus å lite inte

lite ute lite inne

tidiga morgon i gräset

den stora gräsklipparen låter för mycke”

Styrkan är det ofiltrerade

Det lilla barnets röst är en effektiv röst

Det lilla barnets röst är en effektiv röst för att nå in i läsaren, som Tone Schunnessons beskriver i en blurb: “Hon skriver så nära livet, rakt i tanken”. Ur hjärtat genom armarna, utan att passera någon tull eller något filter. Boken tjänar på att läsas i ett svep, eller att i alla fall läsas intensivt och mycket, det intressanta är det tillstånd som skrivs fram. Rajs Lundströms styrka är inte enskilda rader och formuleringar, det är just den ofiltrerade flod av ord som strömmar ur hjärtat, ut i armarna, in i läsaren. Det är det återkommande blodet och de återkommande armarna, det är processen av att utforma sig själv och sin sårbarhet för världen, att skrapa undan lager av skärpa och stolthet, av superlativ och yta.

Istället för stordåd omförhandlar hon litenheten till det starkaste man kan ha.

 

gillade du texten? följ lovestory på facebook och instagram