FRÅGA IDA: Hur stöttar jag en deprimerad partner?

IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT OCH BOR I NEW YORK MED SIN 4-ÅRIGA DOTTER. VARANNAN TORSDAG SVARAR HON PÅ ERA FRÅGOR OM ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD.

 Läs välkomstintervjun med Ida  här .

Läs välkomstintervjun med Ida här.

Hur stöttar jag en deprimerad partner? Kan jag ställa krav på honom?

 

Livet innehåller alla delar, inklusive sorg och oro. Det svåra är bara att inte fastna i mörkret (som i förra veckans fråga om hur man slutar tycka synd om sig själv). Det är som i tarot-kortet med lyckans hjul där hjulet går ner och sen går det upp. Sen kanske det går ner igen. Vår utmaning som människor är att lära oss att hantera stunderna när livet inte känns kul och bearbeta det vi möter. Låta våra inre sår vara våra lärare, studera och möta det som kommer upp när vi mår dåligt så att vi kan växa och bli starkare och större när det är dags för hjulet att snurra uppåt och livet har roligare saker att erbjuda oss. 

Depression är ofta ett tecken på att något i livet måste ändras.

Depression är ofta ett tecken på att något i livet måste ändras. Kanske är du på hjulets botten. Men tyvärr är det ofta så att det är vi själva som måste förändra våra egna liv, hur gärna omgivningen än vill göra det åt oss. 

 

Så, vad kan man göra när den man älskar är deprimerad? Viktigast tror jag är att ta reda på ens egna gränser. Var ska man säga nej till andra och ja till sig själv och sina egna behov (mer om det här). Ofta är vi – särskilt kvinnor – bättre på att göra tvärt om. 

Glöm inte bort dig själv. Finns det positiva saker som du vill göra men undviker – som att träffa vänner, gå på fest eller museum – bara för att han inte orkar eller har lust? Kanske är det en bra idé att göra det ändå och samla kraft för att orka med vardagen. Visa honom hur man lever vanligt, så att han har en förebild i hur man kan leva, utan att låta sig sugas ner i mörkret. Gör det inte för lätt för honom att stanna där. Om ni bor i stan, kan ni åka iväg tillsammans på en plats där det finns natur och frisk luft? Att bara sitta i en skogsdunge eller – seriöst – att krama ett träd kan vara en fantastisk medicin. Om ni bor mer avskilt, finns det ett sätt att byta miljö så att ni är mer i kontakt med andra människor, i vardagen? Kan ni hjälpa de som har det sämre, till exempel genom att vara volontärer i soppkök? Har han något intresse som han kan försöka återknyta kontakt med? 

 

Jag förstår att det kan vara smärtsamt, särskilt när man vill göra den man älskar lycklig och inte kan göra det. Men det är inte ditt jobb att rädda honom. Det är som med det mesta, nån kan berätta för en hur många gånger som helst att kärlek är svaret men det är bara ord, tills det där ögonblicket när du sitter där och får en insikt att OMG, kärlek är svaret!

Vi är som koppar med vätska som antingen kan flöda över, eller ta slut.

Jag är väldigt förtjust i metaforen om att vi är som koppar med vätska som antingen kan flöda över, eller ta slut. Att kärlek är som den vätskan. Om vi själva får en stadig påfyllnad av kärlek har vi mycket att ge till andra, eftersom det flödar över. Men är vi ständigt i brist märks det när vi försöker vara ”snälla”. Det är kärlek från en brist-vätska, som en bäck som stått stilla länge och börjar lukta illa. Det går inte att ge hela tiden om man själv inte får påfyllning. Och kan inte din partner ge det måste du ta hand om dig själv, för att försäkra dig om att du har ett bra flöde. Antingen om det handlar om att träna och göra saker som du mår bra av, eller att söka dig till vänner eller grupper (om du identifierar dig som tjej så rekommenderar jag verkligen någon av alla kvinnocirklar som börjat dyka upp på sista tiden runt om i landet, där du kan prata med andra om saker som berör dig på djupet i ett icke-dömande sammanhang) som kan ge dig stöd och näring. Och framför allt, bryt tystnaden och våga berätta för andra vad du går genom. Det är inget att skämmas över och du är verkligen inte ensam. 

 

Försöker vi hela tiden curla den andra personen får de aldrig riktigt chansen att slå emot botten.

Ibland tror jag vi måste våga möta mörkret på riktigt, för att kunna vända. Och försöker vi hela tiden curla den andra personen får de aldrig riktigt chansen att slå emot botten. Det beror ju såklart på hur allvarligt det är, jag menar inte att du ska överge någon som är självmordsbenägen. Men ibland måste vi acceptera att andras liv inte är precis som vi har tänkt och hoppats att de borde vara. De måste få lära sig sina egna läxor och hitta sin egen väg upp och ut. Det jag tänker att man kan göra under tiden är att påminna dem om att man älskar dem som människa, för deras själva existens. Inte för vad de gör.

Du är inte din depression. 

 

Be din snubbe ta hjälp utifrån och ta kanske ett steg tillbaka, ibland kan det vara skönt att få gråta lite ifred. 

Kanske måste man säga något i stil med en bra grej jag läste i en Facebook-grupp nyligen, angående vänner som har det svårt. Att man vet att de har det jobbigt, att man känner med dem och stöttar dem men att man har kommit till sin gräns och inte orkar mer. Att man måste ha egna gränser, för att inte dras ner och bli för deppad själv. Säga att man finns där, men att den andra personen måste acceptera ens gräns – eller säga ifrån. 

Om ni inte har barn ihop kanske det går att ta en paus ett tag så att du också får lite frid att göra saker som ger dig energi och en möjlighet att undersöka hur du vill ha det och hur du vill leva? Och så att han kan ha en dipp med en dålig dag och själv hitta vägen upp, utan press från någon annan. 

 

Okej, med allt det här sagt vill jag passa på att klämma in en kontroversiell åsikt (som jag gärna diskuterar mer, om det kommer upp i framtida frågor). Det är något jag skrivit om i många texter, tex härhär och här.  Men vi lever ofta i sådan obalans i vårt samhälle, där allt handlar om prestation och många kvinnor har gått in i rollen att vara både projektledare och chef och känslomässigt ansvarig och till slut blir de helt utbrända, medan männen står handfallna och känner att de inte har något alls att tillföra i världen eftersom de är känslomässigt oerfarna (pga patriarkatet) och inte ens behövs som pengakossa längre. Ibland kan det hjälpa, enligt min erfarenhet, att ge män en chans att så att säga ”step up”. Få känna lite kraft och kontroll över tillvaron genom något praktiskt, där de har koll på läget. Kanske kan du be honom om hjälp med praktiska saker som han är bra på, så att han får känna den där sköna känslan man får när man slutför ett projekt. Som den där tillfredsställelsen när man satt upp den där hyllan som stått och stirrat på en i evigheter utan att man pallat ta tag i det. Små saker där han kan få känna att han tillför något trots att han känner sig värdelös och livet inte har nån mening. Han kanske inte orkar vara känslomässigt stöd för dig, men han kanske pallar något som är enkelt för honom, typ köra en trave skräp till soptippen eller koka lite pasta? Och nu när det är fint väder, tvinga med honom ut i solen! Rör på dig tills du svettas.  Lämna skärmen, om han sitter mycket framför sånt och påminn om allt fint i världen. Stäng av nyheterna. Meditera. Låt livet vara där, i stunden. Okej, det här kanske var ett meddelande till honom mer än till dig!

 

Glöm inte att vad du än jobbar genom kommer det inte vara för evigt, det enda vi vet om livet är att det förändras. Och åter igen: ta hand om dig själv i allt det här, annars kan du inte hjälpa någon. Hans depression är inte ditt fel och inte ditt ansvar. 

 

Är du orolig att han är självmordsbenägen, kontakta självmordslinjen.

 

 

 

Ställ din egen fråga i kommentarsfältet!

Ida Therén är kritiker på Svenska Dagbladet, skribent för flera andra stora tidningar, debattör inom barnuppfostran, jobbar med reikihealing och har precis startat en egen lektörstjänst.

Följ henne på Instagram.