FRÅGA IDA: Hur slutar man tycka synd om sig själv?

IDA THERÉN ÄR FRILANSSKRIBENT OCH BOR I NEW YORK MED SIN 4-ÅRIGA DOTTER. VARANNAN TORSDAG MED START IDAG SVARAR HON PÅ ERA FRÅGOR OM ALLT MELLAN HIMMEL OCH JORD.

 Läs välkomstintervjun med Ida  här .

Läs välkomstintervjun med Ida här.

Hur slutar man tycka synd om sig själv?

 

Ja, det här är en fråga jag tvingats tänka på länge. För om jag ska vara helt ärligt är det här en synd som jag gör mig skyldig till lite för ofta, när jag ramlar ihop en pöl på golvet Bergman-style och utbrister, GUD, VARFÖR JAG!?! Men tyvärr är det ju så att tycka synd om sig själv är något av det mest osympatiska som finns. Ingen orkar med nån som bara gnäller, särskilt inte om den personen faktiskt har det rätt bra, och slipper drabbas av skit som rasism, fat-shaming och extrem fattigdom, såsom undertecknad. Allt jag kan gnälla över är att jag inte kan träffa nån kille, att jag måste ta hand om ett barn på egen hand halva tiden och att jag får för lite betalt för mitt jobb. Och är det verkligen så big deal. Men när man sitter där med räkningar, eller går till tvätteriet för att betala en hundralapp för att tvätta trosor en lördagkväll 19.45 när alla andra är på gulliga dejter, ja då känner jag fan vad det är synd om just mig. Även om jag egentligen ju har det rätt bra.

Om det är något jag lärt mig om livet är det att det inte går att mäta hur en människa mår genom att se på yttre faktorer.

För ett tag sedan recenserade jag en bok som heter En debutants dagbok, som handlar extremt mycket om hur mycket huvudpersonen – som vi får anta ligger väldigt nära författaren själv – tycker synd om sig själv. Hon hade alla möjliga privilegier, är vit och snygg och tillhör en högadlig familj där man får arv och fina lägenheter, men också hon har sina skäl att känna att världen är emot henne. Det kan ju vara rätt drygt att läsa om när man bara sitter och tänker skaffa ett jobb som en normal person, och sluta gnäll för guds skull! Men samtidigt, som jag skrev i min recension – om man inte ska få tycka synd om sig själv i sin egen dagbok, var ska man då få göra det? Kolla på Knausgårds Min kamp, den handlar ju typ bara om att världen är emot honom. Nu är han en av Skandinaviens mest hyllade författare. Är det så synd om honom? Kanske, kanske inte. Om det är något jag lärt mig om livet är det att det inte går att mäta hur en människa mår genom att se på yttre faktorer. Vi vet aldrig hur det känns att vara någon annan, även om vi tror oss kunna gissa. Jag har en kompis som är som ett bingo för förtryckskategorier men jag vet ingen som är mer obrydd över saker och alltid positiv och glad. Sen känner jag andra som har alla förutsättningar i världen men ändå bara gnäller och ser mörker.

Jag tror att vi gör oss själva en otjänst när vi fastnar i att tycka synd om oss själva. Det är ju så himla lätt att fastna i den där gnäll-loopen i huvudet, och det blir en självuppfyllande profetia. Tror du inte att du kan göra något gör du inte det heller, så då får du ju rätt: du misslyckades, för du testade inte ens. Det är ju bekvämt att inte prova något eller utmana sig själv, men hur kul är det egentligen. Livet händer ju även i misslyckandena, som kanske ger en livsläxa som i sin tur öppnar upp för något positivt. Jag brukar alltid tänka att går det inte på ett sätt, går det säkert på ett annat.

Ett bra botemedel mot att tycka synd om sig själv tror jag är att se på hur andra lever och blicka utanför sig själv lite grann. Att hjälpa andra, så man får lite perspektiv. Det finns en massa studier som visar att det som gör människor gladast efter att de egna basala behoven är tillfredsställda, är att, typ, köpa en kaffe till nån annan. Det tror jag verkligen på. Jag NJUTER av att kunna hjälpa andra.

Istället för att lista upp alla anledningar till att allt går åt helvete och hur man är en loser kan man göra en lista med saker som är bra och som man är tacksam över. Och i princip alla på jorden har något att vara tacksamma över. Om inte annat, för att de får leva på den här fascinerande planeten.

Okej, nu kommer ett konkret tips, om du tyckte det ovan var flummigt:

Jag har gått runt och varit förbannad på män – i mitt huvud – för att de inte gillar mig.

Ofta har vi ju historier vi berättar för oss själva i huvudet som inte alls stämmer. Här är ett experiment som jag testade en gång: jag har en gammal historia om att alla män hatar mig, som kommer från att jag var typ 13 år och sist i puberteten. Så jag har gått runt och varit förbannad på män – i mitt huvud – för att de inte gillar mig trots att jag nu är 32 och har både bröst och en aktiv menstruationscykel (ja, alltså puberteten är över menar jag). Så en dag bestämde jag mig för att ändra om historien som jag berättar för mig själv och istället testa att intala mig att alla män älskar mig. Så jag gick ner för Court Street i Brooklyn vid min lägenhet på väg till mataffären och tänkte om varenda man jag såg, wow hot stuff du älskar mig. Och jag svär, varenda man glodde på mig och plötsligt kändes det sant! Jag har aldrig varit så inspanad i mitt liv. Det jag vill säga med det här är att jag tror att historierna vi berättar för oss själva spelar roll! Ens tankar spelar roll. Tror du att du är en loser, är det så det kommer vara. Men det är ju mycket trevligare för sig själv att försöka vara positiv, hur fånigt det än låter. Själv tror jag att tacksamhet och öppenhet för det som ska komma, är den allra högsta vibrationen man kan befinna sig i. När man känner sig så, ja då tror jag man är så nära lycka vi kan komma, på jorden.

 

Ställ din egen fråga i kommentarsfältet!

Ida Therén är kritiker på Svenska Dagbladet, skribent för flera andra stora tidningar, debattör inom barnuppfostran, jobbar med reikihealing och har precis startat en egen lektörstjänst.

Följ henne på Instagram.