En stolpig men stark anknytningshistoria

RECENSION (ROMAN)

"RICH BOY"

CAROLINE RINGSKOG FERRADA NOLI

NATUR & KULTUR

rich boy.jpg

När jag slår igen boken är klockan tre på natten och jag känner något. Jag har varit fastnaglad vid den sista delen i ett läsrus värt att uppmärksamma. Boken med årets vackraste omslag av textilkonstnären My Zachrisson, blir verkligen en sträckläsningsbok.

Det finns en råhet i språket, en lekfullhet, samtidigt en cynism.

Caroline Ringskog Ferrada Noli gör romancomeback med ett digert och ambitiöst projekt som sträcker sig över tre generationers människoöden. Nedslagen i de tre kvinnornas liv är dock just nedslag fram tills Annika träder in i bilden i samtiden. Gully (född 1921) och Marianne (född 1949) är skildrade översiktligt och blir främst en bakgrundskuliss för större förståelse för Annikas beteenden senare i romanen. Det är i sig inte negativt, tvärtom fördjupas karaktären Annika otroligt mycket av att ha ett matrilinjärt psykologiskt perspektiv som stöd för hennes person, men romanens format blir möjligtvis bedrägligt. Boken utger sig för att följa alla tre kvinnor, och förväntan när jag öppnar boken är att få kliva in i tre olika liv som binds ihop av släktband. Egentligen kliver jag bara in i Annikas släkthistoria, utan att från början känna Annika. Först när Annikas narrativ intensifieras börjar jag skönja klarhet i syftet med de föregående två tredjedelarna av boken.

 Caroline Ringskog Ferrada Noli. Foto: Josefin Bäckström

Caroline Ringskog Ferrada Noli. Foto: Josefin Bäckström

Trots oklar riktning och mål är det en fröjd att läsa de första två tredjedelarna. Språket och tonen är Ringskog Ferrada Nolis alldeles egna och ytterst engagerande; jag roas, upprörs, uppmjukas, drabbas, äcklas, förvånas, berörs av meningar om vartannat. Det finns en råhet i språket, en lekfullhet, samtidigt en cynism.

“Sytrådar i kronorna gjorde träden alerta. Liksom deras ungdomskroppar. Detta ljusa stjärnljus och all den ljusa sammeten. Den blå timmen hade pågått i timmar.

Det var efter midsommar så det spädgröna var borta. Neonets andetag släckt.

En ådrig kuk hängde fram bland buskarna och så var hela stämningen. Tung, varm, blodfylld.”

 

 

En fiktionalisering av anknytningsteorierna

I sin pod “En varg söker sin pod” har Ringskog Ferrada Noli diskuterat anknytningsteorier med sampoddaren Liv Strömquist – ett samtal som utgår ifrån Dan Josefssons "Hemligheten", en handbok i att identifiera och hantera sina eventuellt destruktiva anknytningsmönster. Rich Boy ter sig för mig som en fiktionalisering av den diskussionen, en fallstudie, en djupdykning i en otrygg ambivalent anknytning (som Ringskog Ferrada Noli framför allt diskuterar och identifierar sig med i podden), eller en otrygg desorganiserad anknytning. Teorierna om de otrygga anknytningarna handlar om hur de vårdnadshavande personerna i barnets uppväxt inte förmår tillfredsställa barnets trygghetsbehov, samt överför osammanhängande eller destruktiva sätt att hantera och uttrycka känslor, något som påverkar hur barnet i vuxen ålder förhåller sig till sina känslor, till relationer med andra människor, och strategier för intimitet.

 

Kriser som går i arv

Krisen skjuter ner genom sidorna och piercar långsökt men självklart Annikas hejdlöst idiotiska beteenden

Det är när jag sitter med Annikas kris i handen, mitt i kaoset, någonstans i bokens klimax, som det stora perspektivet skjuter ner som en blixt. Boken inleds med en bilolycka, Gullys man Tord avlider och lämnar Gully med två söner och två döttrar som hon inte kan känna någon kärlek till. Krisen skjuter ner genom sidorna och piercar långsökt men självklart Annikas hejdlöst idiotiska beteenden när hon känslokallt lämnar sin lite dryga kille och sedan ägnar månader av besatthet och förföljelse av honom. Allt börjar i en slump, en kris som skakar om en mor, som blir basen i dottern Mariannes uppväxt, vilken leder henne in i destruktiva relationer, som i sin tur förstör Annikas uppväxt. Och där står Annika. Utanför sitt ex dörr och tjuter och gråter och vill bli insläppt. Beteendet skulle kunna förklaras bara genom att läsa styckena från Mariannes tid på Beckomberga vid Annikas späd- och småbarnsår. Det sammankopplas inte uttryckligen i romanen, läsaren skrivs inte på näsan, men blir helt klart väldigt tydligt vägledd till insikten.

 

Bitvis stolpigt likstelt

Det kan också inflikas att det går en trend i samtidslitteraturen där osympatiska kvinnor får spela huvudrollen.

Annika är både avskyvärd och relaterbar, osympatisk men ärlig. Det har redan påpekats att hon har likheter mellan karaktären Erika i Ringskog Ferrada Nolis förra roman Naturen: det kan också inflikas att det går en trend i samtidslitteraturen där osympatiska kvinnor får spela huvudrollen. I det här fallet tror jag dock inte författaren har velat vara trendig, utan med stor säkerhet helt enkelt skildrat den karaktär hon är bäst på. Det samspelar med det synnerligen råa och osentimentala språk som kännetecknar författaren. Nog för att Ringskog Ferrada Noli bitvis är en målande, poetisk, fantasifull språkkonstnär, men hon kan inte kallas för en romantiserande författare. Inga omskrivningar, inga förmildrande beskrivningar, metaforerna systematiskt kontrasterande av brutal ärlighet och nästan (ljuvligt!) osmakliga konstateranden. Det unika i språket är svårt att sammanfatta som en fördel eller en nackdel: det är både sprudlande levande och stolpigt likstelt. Jag förstår att det finns en ambition också i det stolpiga rapporterandet, men det kan bli tröttsamt att läsa, Marianne gjorde detta. Marianne såg sig omkring. Marianne ville att Kaj skulle hämta Marianne. Kaj ville inte hämta Marianne. Det gjorde Marianne ledsen. Kaj brydde sig inte om Marianne, och så vidare.

 

I slutändan en bok som är värd sin hype

Rich boy är en trotsig text i staplandet av infantilt enkel meningsbyggnad varvat med otroligt förvirrande och onödigt invecklade meningar. Det kan finnas en tanke om det stolpiga som konstnärligt grepp, men det hade onekligen behövts filas på. För det mesta får det bara mig att tänka att jag fattar varför varierad meningsbyggnad är viktigt i en roman. Till exempel användandet av ordet “liksom”, en kritik som känns förfärlig att behöva komma med, men – helt ärligt. Det räcker att använda det ordet tvåhundra gånger i en roman. Det behövs inte sexhundrasjuttio gånger.

 

I den tragiska släkthistorian är inget någons fel, samtidigt som allt är föräldrars fel. Behovet av närhet och trygghet, samt kaoset kring det leder till extremt starka scener ur en vardag. Jag grät när jag läste sista sidorna, de band på ett fantastiskt sätt ihop boken och allt jag gått igenom tillsammans med karaktärerna. Det var en bok som kändes hela vägen in i märgen och i slutändan känner jag: den är faktiskt värd hypen.